torsdag 29 november 2012

En tanke

För länge sedan var denna blogg min ventil. Allt eftersom tiden gick mådde jag bättre och jag tycker att det var skönt att skriva av mig. Nu har jag inte skrivit på länge och mitt inre känns lite som en bomb och jag tänkte att det kanske var dags att börja igen. Liten har blivit stor. Tänk att min lilla lilla trollunge fyller fyra år om en månad. Vart tar tiden vägen? Jag jobbar för fullt och liten går på dagis. Han har fått en fantastisk assistent och utvecklats vansinnigt mycket under detta året. Jag har valt att inte vara med i massa facebook grupper och annat trams för föräldrar till barn med DS. Jag har inte heller varit på några down träffar. Det är mitt egna val och jag har full förståelse för de föräldrar som vill vara med där, men jag känner inte att det ger oss något. Vi tycker inte vår vardag är konstig på något sätt , utan i våra ögon så är den ju helt normal.Vår vardag rullar på som i vilken familj som helst. Ganska tråkigt, allt på rutin och så självklart. Det finns inte alltid ork att försöka göra något av den utan den bara finns där, vardagen alltså. Ibland skulle det kännas ganska skönt med ett avbrott. Hösten känns extra tung med regn och rusk. Det var ju ingen varm och solig sommar i år så allt blir mer påtagligt. Man får försöka fokusera på det positiva och hoppas att vintern snart kommer med massa snö och det blir mycket ljusare. Jag avslutar med en bild på mina fina och hoppas att vi ses snart igen!

onsdag 25 april 2012

Uppdatering

Det finns tyvärr ganska så mycket i livet som man inte kan påverka. Jag är bäst i världen på att säga till mig själv hur jag borde agera i vissa situationer, och jag får det att låta så galet smidigt. Problemet är bara att jag håller på att slitas sönder inombords av oro på grund av något jag inte kan påverka utan något som bara är. Jag måste bara acceptera, fast det är så svårt. Jag försöker fokusera på Liten, som faktiskt blivit riktigt stor kille.Han kommunicerar med både ord och tecken och det blir mer och mer. Utvecklingen har sprungit iväg sedan han i januari fick en egen assisten på förskolan och helt bytte miljö. Alla negativa uttalanden om att det skulle bli för mycket för honom med dubbel flytt och nytt dagis verkar ha varit onödiga. Är glad att vi tog det galna steget och vågade börja på något nytt. Det var viktigt för oss att gå vidare på riktigt. Alla minnena bär vi med oss när vi tar stormsteg rakt in i vår nya framtid..

tisdag 21 februari 2012

Saknad

Det har snart gått tre år, tre år sedan jag förlorade halva mig själv och den som betydde mest av allt för mig. Bara tanken på denna absurda situation får mig att undra om jag verkligen gått igenom det,men när saknaden värkandes poppar upp så inser jag att det verkligen hänt. Det är så lätt att förtränga och tro att man skall glömma, men jag om någon vet att det inte funkar. Visst funkar det för stunden, jag ljuger om jag säger att det inte gör det, men sorgen hinner alltid ikapp.Jag kommer alltid sakna,alltid försöka fylla det tomma svarta hålet i mitt hjärta, men allt eftersom kommer jag lära mig att leva med det. Saknaden att vara välkommen att krypa upp i en famn när jag är ledsen, tanken på att någon verkligen förstår utan att jag ens behöver förklara , någon som förstår att jag faktiskt får lov att vara ledsen emellanåt utan att känna mig dum, och någon som ser mig för den jag är. Saknaden av att kunna kommunicera och saknaden av att kunna skratta och ha roligt tillsammans, glädjas åt det fina som faktiskt finns, även om man inte tror det ibland. Just nu är det tungt. Min lilla Pappa är inte helt pigg, och visst så är han till åren, men det finns så mycket kvar att ge.Det är jobbigt att se och det är galet jobbigt att vara hjälplös och nära. Jag försöker se hoppet, men alltid är det någon som förstör och inte vill se positivt på något. Det gör mig trött, ledsen och så otroligt besviken. Ny tjänst på jobbet är en jättekul utmaning, men ibland undrar jag vad jag gett mig in på. Jag får lära mig att prioritera det som är viktigt för mig och resten får helt enkelt väljas bort.Tänk att det låter så enkelt, och är nog egentligen om jag verkligen sätter mig ner och går igenom vad som verkligen är viktigt för mig. Det blir första steget med början imorgon. Ingen skall få ifrågasätta mina prioriteringar, för just de är viktiga för mig. Min liten har hunnit bli en stor kille, 3 år och 2 månader. det händer mycket varje dag och han pratar hela tiden. Vissa ord, blandade med tecken och bara blarr. Men ändå så härligt att han försöker. Det finaste jag har och det jag älskar mest av allt på hela jorden.

onsdag 23 november 2011

Det blir längre och längre mellan gångerna. Tiden fullkomligt springer iväg och det känns som om juag har en pojke som växer i galen takt och jag inte hinner med något. Välkommen till livet som småbarnsförälder.

En liten uppdatering sedan sist. Vi har blivit med hus!! Ett fantastiskt hus som vi drömt om, inte särskilt länge, utan det fanns bara där. Ett gult trähus från 1920 talet, med 7 kakelugnar och högt till tak. Jag har nog inte riktigt förstått att det är vår ännu. Vi har flyttat ifån lägenheten och mellanlandat i Paradis några månader. Huset får vi tillgång till i Januari.Att flytta ifån lägenheten var en befriande känsla. trodde jag skulle sakna den mer än jag gör, men det känns afktiskt helt ok. Helt ärligt trodde jag inte att jag skulle ta mig därifrån. Bara tanken på att flytta, packa och rensa fick mig att börja gråta så jag valde att flytta på mitt sätt. Att bara packa ner och rensa i huset. Om det vare tt smart drag eler inte återstår att se. I och med bytet av stad kommer ju även ett byte av förskola för Fredrics del. Det jag lärt mig under de senaste tre åren, som mamma till en pojke med det lilla extra är att det inte går att döma efter diagnosen. Alla barnen är olika även om de har samma diagnos. Vi träffade idag rektorn för området där vi skall bo.Hon mötte upp oss med en specialpedagog och vi pratade lite olika alternativ. 1-3 års avdelningen var inget alternativ, inte 3-5år inte heller och absolut inte avdelningen för barn med särskilda behov. De hade hittat ett annat alternativ. En förskola med barn från 1-4 år. Vi skall dit i dagarna och se oss runt. Känns fantastiskt bra att ha kompetenta människor runt sig i vår situation.Självklart känner vi vårt barn allra bäst,men potensialen ser bara de som kan.

Jag fick snabbt dra vår historia och de två kvinnorna bara tittade och visste inte vad de skulle säga. Själv har jag svårt att förstå, förstå hela den bizarra sanningen om vad vi gått igenom. Att vi klarat det, att vi är där vi är idag och att vi har den bästa låtsaspappan i världen. Och inte att förglömma det absolut finaste jag har : min fina fina pojke! De två jag älskar allra mest!

fredag 16 september 2011

Ibland påminns man om hur skört livet egentligen är. Lycka kan slås sönder på en tiondels sekund, när man som minst anar det. Jag tänker på Stefan Livs familj och hela situationen känns osann. Det enda jag kan tänka på är hans fru och de små barnen.jag kan inte föreställa mig smärtan och saknaden.  Det jag fullständigt glömmer bort är att jag själv för två och ett halvt år sedan oxå förlorade mitt allt, min sons pappa. Det känns avlägset och jag förstår inte hur jag klarade det. Jag vet idag att det var Fredric som fick mig att gå upp på morgonen. Det var han som sakta sakta drog mig ur det svarta djupa hålet. Vissa dagar åkte man neråt igen för att åter behöva kämpa sig uppåt. 

Jag bestämde mig för att inte lägga tid och energi på småsaker utan verkligen bry mig om sånt som spelar en viktig roll för mig. Ägna mig åt dem jag bryr mig om och välja bort de negativa som bara kvävde mig.  Idag borde jag veta bättre men tyvärr inte. Mycket energi läggs på sånt jag inte kan påverka. Jag börjar om igen. Sakta men säkert..... Ignorerar jag..... Det kommer ta tid...

fredag 19 augusti 2011


Det blir allt längre mellan gångerna jag skriver, samtidigt som jag tycker det är skönt att ha någonstans att skriva av sig när det behövs.

Det har blivit dags för nästa steg. Förra vecka sade vi upp lägenheten för att äntligen flytta härifrån. Tror jag iaf. Jag är så kluven och kan inte sluta tänka på om detta verkligen är rätt beslut. När jag sedan tänker på mardrömmarna jag haft och att jag vaknar mitt i natten av att M står vid fotändan så känns det helt rätt. Frågan är bara om det hjälper. 

Jag hör ofta att jag är så stark, och det kan ju mitt yttre kanske se ut som, men innanför skalet är jag så sårbar. Tankarna på M har börjat igen och jag vet inte hur jag skall handskas med dem. Min omgivning, då främst mina nära vet i vanlig ordning inte hur de skall hantera det. Prova med hur mår du ? Eller kommer du ihåg när M gjorde det. Det går inte att förtränga och glömma man måste lära sig att leva med det. 2001 valde min mamma att avsluta sitt liv och jag känner så väl igen hela sorgen, bearbetningen, förträngningen. Ja allt. Måste bara lära mig leva med det, och det är enormt svårt att laga det stora hålet i mitt hjärta.  Jag vill att det skall gå fort för det gör så vansinnigt ont!

Mitt lilla troll fortsätter att förgylla mitt liv. Han är en tokig liten kille som just nu är hemma i slutet av en penicillinkur mot halsfluss. Full fart från morgon till kväll:) 
Y

måndag 11 juli 2011

Ibland känns allt för bra för att vara sant och då kan jag känna att jag faktiskt är värd allt det där braiga. 
Mitt i allt det braiga  är det lätt att ta saker för givet. Ta varandra för givet och man glömmer de små viktiga sakerna. Saker som är viktiga för mig, men inte betyder något för någon annan.Vi värderar alla våra liv och formar dem efter det vi gått igenom i livet, efter vad vi lärt oss. Vissa saker lägger jag inte ens tid på och även om jag lagt energi på skitsaker tidigare så har jag allt blivit bättre på att solla bort det oviktiga. Jag är trött på människor som  utnyttjar och tar utan att ge något tillbaka. Och jagär trött på att jag är för snäll!!

Min lilla pojke är numera ganska stor. Han går och springer runt i en rasande fart. Han pratar oavbrutet utan att jag ens förstår. Den tidigare försiktiga pojken tuffar till sig dag för dag. Han försöker vara och göra som de stora barnen på dagis. Han är det finaste jag vet! Min underbara lilla buspojke!