En tanke

För länge sedan var denna blogg min ventil. Allt eftersom tiden gick mådde jag bättre och jag tycker att det var skönt att skriva av mig. Nu har jag inte skrivit på länge och mitt inre känns lite som en bomb och jag tänkte att det kanske var dags att börja igen. Liten har blivit stor. Tänk att min lilla lilla trollunge fyller fyra år om en månad. Vart tar tiden vägen? Jag jobbar för fullt och liten går på dagis. Han har fått en fantastisk assistent och utvecklats vansinnigt mycket under detta året. Jag har valt att inte vara med i massa facebook grupper och annat trams för föräldrar till barn med DS. Jag har inte heller varit på några down träffar. Det är mitt egna val och jag har full förståelse för de föräldrar som vill vara med där, men jag känner inte att det ger oss något. Vi tycker inte vår vardag är konstig på något sätt , utan i våra ögon så är den ju helt normal.Vår vardag rullar på som i vilken familj som helst. Ganska tråkigt, allt på rutin och så självklart. Det finns inte alltid ork att försöka göra något av den utan den bara finns där, vardagen alltså. Ibland skulle det kännas ganska skönt med ett avbrott. Hösten känns extra tung med regn och rusk. Det var ju ingen varm och solig sommar i år så allt blir mer påtagligt. Man får försöka fokusera på det positiva och hoppas att vintern snart kommer med massa snö och det blir mycket ljusare. Jag avslutar med en bild på mina fina och hoppas att vi ses snart igen!