Ibland påminns man om hur skört livet egentligen är. Lycka kan slås sönder på en tiondels sekund, när man som minst anar det. Jag tänker på Stefan Livs familj och hela situationen känns osann. Det enda jag kan tänka på är hans fru och de små barnen.jag kan inte föreställa mig smärtan och saknaden.  Det jag fullständigt glömmer bort är att jag själv för två och ett halvt år sedan oxå förlorade mitt allt, min sons pappa. Det känns avlägset och jag förstår inte hur jag klarade det. Jag vet idag att det var Fredric som fick mig att gå upp på morgonen. Det var han som sakta sakta drog mig ur det svarta djupa hålet. Vissa dagar åkte man neråt igen för att åter behöva kämpa sig uppåt. 

Jag bestämde mig för att inte lägga tid och energi på småsaker utan verkligen bry mig om sånt som spelar en viktig roll för mig. Ägna mig åt dem jag bryr mig om och välja bort de negativa som bara kvävde mig.  Idag borde jag veta bättre men tyvärr inte. Mycket energi läggs på sånt jag inte kan påverka. Jag börjar om igen. Sakta men säkert..... Ignorerar jag..... Det kommer ta tid...