Det blir längre och längre mellan gångerna. Tiden fullkomligt springer iväg och det känns som om juag har en pojke som växer i galen takt och jag inte hinner med något. Välkommen till livet som småbarnsförälder.

En liten uppdatering sedan sist. Vi har blivit med hus!! Ett fantastiskt hus som vi drömt om, inte särskilt länge, utan det fanns bara där. Ett gult trähus från 1920 talet, med 7 kakelugnar och högt till tak. Jag har nog inte riktigt förstått att det är vår ännu. Vi har flyttat ifån lägenheten och mellanlandat i Paradis några månader. Huset får vi tillgång till i Januari.Att flytta ifån lägenheten var en befriande känsla. trodde jag skulle sakna den mer än jag gör, men det känns afktiskt helt ok. Helt ärligt trodde jag inte att jag skulle ta mig därifrån. Bara tanken på att flytta, packa och rensa fick mig att börja gråta så jag valde att flytta på mitt sätt. Att bara packa ner och rensa i huset. Om det vare tt smart drag eler inte återstår att se. I och med bytet av stad kommer ju även ett byte av förskola för Fredrics del. Det jag lärt mig under de senaste tre åren, som mamma till en pojke med det lilla extra är att det inte går att döma efter diagnosen. Alla barnen är olika även om de har samma diagnos. Vi träffade idag rektorn för området där vi skall bo.Hon mötte upp oss med en specialpedagog och vi pratade lite olika alternativ. 1-3 års avdelningen var inget alternativ, inte 3-5år inte heller och absolut inte avdelningen för barn med särskilda behov. De hade hittat ett annat alternativ. En förskola med barn från 1-4 år. Vi skall dit i dagarna och se oss runt. Känns fantastiskt bra att ha kompetenta människor runt sig i vår situation.Självklart känner vi vårt barn allra bäst,men potensialen ser bara de som kan.

Jag fick snabbt dra vår historia och de två kvinnorna bara tittade och visste inte vad de skulle säga. Själv har jag svårt att förstå, förstå hela den bizarra sanningen om vad vi gått igenom. Att vi klarat det, att vi är där vi är idag och att vi har den bästa låtsaspappan i världen. Och inte att förglömma det absolut finaste jag har : min fina fina pojke! De två jag älskar allra mest!