Det blir allt längre mellan gångerna jag skriver, samtidigt som jag tycker det är skönt att ha någonstans att skriva av sig när det behövs.

Det har blivit dags för nästa steg. Förra vecka sade vi upp lägenheten för att äntligen flytta härifrån. Tror jag iaf. Jag är så kluven och kan inte sluta tänka på om detta verkligen är rätt beslut. När jag sedan tänker på mardrömmarna jag haft och att jag vaknar mitt i natten av att M står vid fotändan så känns det helt rätt. Frågan är bara om det hjälper. 

Jag hör ofta att jag är så stark, och det kan ju mitt yttre kanske se ut som, men innanför skalet är jag så sårbar. Tankarna på M har börjat igen och jag vet inte hur jag skall handskas med dem. Min omgivning, då främst mina nära vet i vanlig ordning inte hur de skall hantera det. Prova med hur mår du ? Eller kommer du ihåg när M gjorde det. Det går inte att förtränga och glömma man måste lära sig att leva med det. 2001 valde min mamma att avsluta sitt liv och jag känner så väl igen hela sorgen, bearbetningen, förträngningen. Ja allt. Måste bara lära mig leva med det, och det är enormt svårt att laga det stora hålet i mitt hjärta.  Jag vill att det skall gå fort för det gör så vansinnigt ont!

Mitt lilla troll fortsätter att förgylla mitt liv. Han är en tokig liten kille som just nu är hemma i slutet av en penicillinkur mot halsfluss. Full fart från morgon till kväll:) 
Y