Det är så lätt att ta allt för givet, men livet är inte så enkelt. Förr eller senare inser man att livet är oerhört skört. Jag trodde jag hade kommit långt på den oändliga vägen, men ibland undrar jag. Det är några som jag träffar dagligen som har en cancersjuk nära som håller på att försvinna. De vill prata och ha stöd. Jag är nog sämst på det för jag kan inte hantera situationen, jag tycker mest det är jobbigt. Otroligt jobbigt och associerar med livet jag hade för snart 2 år sedan. 

Tiden går fort, vansinnigt fort. Det var inte alls längesen jag höll min lilla lilla 47 cm långa och 2607g lätta pojke i mina armar och nu, nu är han stora pojken. Igår hade vi första utvecklingssamtalet på förskolan och de öste beröm över det lilla trollet. Så härligt! Det har verkligen hänt så mycket sen han började där och en bättre förskola hade vi inte kunnat få.