Det var längesen...

Det var längesen jag uppdaterade denna sida. En del har hänt och en del har inte hänt. Det är segt just. Energin har försvunnit fullständigt och jag orkar ingenting. Visst måste man tillåta sig såna perioder oxå, men inte så länge och inte jag. Jag som brukar vara full av energi.

Förra fredagen kom jag och Fredric hem från Prag. Vi har haft det bra. Våren i Prag är nog det finaste man kan uppleva. Sitta på borgen och ta sig en kall öl i solskenet. Härligt och välbehövligt. Det isländska vulkanutbrottet ställde dock till det för oss och vi kom inte iväg hem förrän 3 dagar för sent. Hade jag varit ensam hade det inte spelat så stor roll, men med en liten kille som hade 41 graders feber på måndagen och fick penicillin så ville jag bara hem. Flygresan gick bra. Fredric tyckte det var kul att flyga, men det var inte kul att sitta stilla. Det roligaste var att stå i mittgången och titta runt och peta på olika saker. Det händer nya saker hela tiden och det märks verkligen att den andra operationen äntligen lyckades. Igår var vi på ultraljud och kardiologen var mycket nöjd och min lilla kille har gått upp 1 kg på 2 månader vilket inte är alls illa för världens minsta kille.

Jag är en riktig tänkare, en expert på att tänka för mycket så det bara blir pannkaka av allt. I Prag har tankarna snurrat på helvarv i nästan två veckor. Vad håller jag på med ? Känns detta rätt? Vad vill jag? Vad kommer hända? Och faktiskt så har jag kommit fram till något denna gången. Vad håller jag på med? Ja det kan man undra. Jag är kär:) känns detta rätt? Ja, mer än någonsin. Vad vill jag? Jag vill sälja min stuga och jag träffade mäklaren igår så nu rullar det. Vad som kommer att hända återstår att se, men jag mår bra. Det känns som helt rätt beslut och en tung Sten som fallit från mitt hjärta. Jag vet att Martin hade gjort samma sak om situationen varit omvänd. Jag vet att han sitter på sitt moln och tittar ner och ler. Han är lycklig för att vi har det bra, han vet att vi saknar honom så det gör ont ibland. Såren kommer aldrig läka men vi lär oss leva med dem. Det känns mer som sårskorpor än som öppna sår. Vi kan hantera dem på ett helt annat sätt än tidigare. Jag kommer alltid bära med mig honom i mitt hjärta, för det är där han hör hemma