Att vara eller inte vara....

Det är frågan..
Uppdatering av bloggen går väl sisådär och vad jag gör och vart tiden tar vägen har jag ingen aning om. Min lilla kille har så vansinnigt mycket energi och det är jag tacksam för. Önskar han ibland kunde dela med sig lite till sin gamla mor:).

Äntligen har snön försvunnit och gatorna är mest täckta av grus, men vad gör det. Vi slipper ju isen och äntligen kan vi promenera utan att leka Bambi på hal is. Jag älskar mina promenader och de dagar vädret inte tillåter dem så saknas det något. Det är härligt att få rensa huvudet, även om det inte alltid finns något att rensa, men bara känslan av frihet och musik i mina öron är fantastisk. Snart är det april och påsken närmar sig. Fredric och jag har bokat en resa till Prag i två veckor. Äntligen kommer vi iväg. Vi skulle ha åkt i somras och hade bokat och allt. Veckan innan blev Fredric dålig och vi hamnade på sjukhuset. Det var ju riktig tur att inte åkte någonstans. Och den här gången skall det bli riktigt skönt att komma iväg.

Igår träffade jag en gammal vän som jag inte träffat på ett tag. Det var mycket trevligt och jag kan inte förstå hur 10 km kan kännas så långt bort ibland. Det handlar ju egentligen inte om avståndet utan om tiden. Våra småbajsar tar mycket tid och vad vore vårt liv utan dem.

Fredric gör framsteg varje dag och jag växer en centimeter minst varje gång. Nu börjar jag bli riktigt lång, och jag som var det redan innan..Han vill oftast stå och testar lite hur han kan ställa sina små fötter utan att ramla. Han ser mest ut som en Charlie Chaplin i miniformat med de små fötterna vända utåt. Och tro mig han är den sötaste som finns.





Fredric och morfar