Den eländiga hostan vill inte ge sig. Känns nästan som om den blivit värre igen. Antar att det bara är att vänta ut den. Lillprinsen vaknar numera ännu tidigare så vi hinner göra mycket på dagarna:). Kylan har kommit tillbaka och det är riktigt kallt. Jag längtar till dagen då asfalten är fri från is och jag äntligen kan gå som en normal människa och inte son bambi på hal is.

Jag blir förvånad när jag får höra att personer inte direkt i min närhet, men ändå personer jag känner, läser min blogg. En del faktiskt helt oväntade. I förra inlägget skrev jag om min stuga och vad jag kände för den. Det känns jobbigt att behöva förklara, för ibland tycker jag att vissa saker är så självklara. Det är väl egentligen som det alltid är: saker som är självklara för mig behöver inte alltid vara så självklara för andra. Det är svårt att förstå känslan när man inte har upplevt den själv. Vi hittade vår lilla oas som skulle få oss att tänka på annat, där vi bara kunde vara och bygga och fixa när vi kände att vi orkade. Vi gjorde om allt och så som det står idag rymmer den så mycket minnen. Minnen som jag bär med mig i mitt hjärta och där trivs de allra bäst. Där skyddar jag dem från allt ont och där kan jag med tiden hantera de bättre. Det tar tid, men jag lär mig och att ha ett ställe som tidigare var vår tillflyktsort och som nu mest känns som något otroligt jobbigt kräver rätt beslut. Just nu är inte rätt tillfälle att göra något jag kommer ångra utan jag ger det tid. Tiden är allt jag har, tror jag för ibland undrar jag. Är fortfarande så rädd att förlora dem som betyder mycket för mig .... Igen..., men jag lovar , jag håller hårt i dem! Rädslan kommernämligen inte att försvinna än på ett tag..