Tänk att det aldrig kan bli som jag tänkt, men jag lär mig att leva med det. Det tråkiga är att jag inte längre vågar se fram emot något för det kommer alltid något emellan. Gårdagens kväll på sjukhuset var en pärs. När personalen var här kl 15 och skulle ge Fredric sin dos pwnicillin så gick kanylen sönder. Vi fick åka in till sjukhuset efter att ha emlat där de sagt till oss. Två sköterskor provade varav en jobbar på NEO. Ingen av dem lyckades. Narkosen ringdes in och den tjurigaste sköterskan jag mött kom in med en läkare. Ingen av de lyckades och surkärringen bara gnällde hela tiden. Jag höll mig lugn fram tills att de hade tänkt sticka på 2 ställen samtidigt. Då fräste jag till ordentligt. Givetvis lyckades de inte heller. Nu har Fredric fått flytande penicillin och jag hoppas innerligt att det fungerar. Hör det inte det så får vi åka tillbax till Lund igen och sätta en CVK. En kanyl som sys fast på något sätt.... Och ja vägen till Lund hittar vi ju...