Tiden går och dagarna försvinner. Ibland undrar jag om jag egentligen gör något överhuvudtaget. En märklig känsla eftersom jag sällan sitter still. Livet med en duracellkanin kan inte vara lätt. Det måste vara ungefär som att leva tillsammans med en soffpotatis, fast precis tvärt om. En nära vän till mig sa för ett tag sedan några sanningens ord: Catrine , Jonas är verkligen bra för dig. Du har blivit mycket lugnare och tryggare. Jag är glad för de kloka orden och det är sant att jag inte flyr lika mycket längre. Min livrädda själ har funnit en trygg famn att gömma sig i och där försvinner det mesta. Jag kommer alltid leva med den ständiga oron att förlora någon jag älskar igen . Det är en ond känsla som inte vill försvinna och det kanske är så som alla säger att tiden läker alla sår. Det har ju ännu inte gått så lång tid och det går u framåt, sakta men säkert. Vår "nya" lilla familj trivs bra tillsammans och det är en härlig känsla. Fredric är världens nöjdaste lilla kille och ler mest hela tiden och jag känner att jag oxå ler, mycket och ofta. Jag är så glad att Jonas var på samma ställe som mig just den där gången hos Lisa och Daniel och det är ganska galet att det blev just vi :). och jag lovar att Fredric oxå är rätt nöjd han oxå....