Vinter och sol...

Då har vi varit hemma en dryg vecka efter operationen. En vecka med blandade känslor. Operationen verkar ha lyckats. Läckaget är igenlappat med en goretexlapp på 2 x2 mm, lillkillen har slutat kräkas och gått upp ca 400 gram. Än vågar jag inte ropa hej, men jag hoppas. De senaste veckorna undrar jag vad jag skulle gjort om jag inte hade J. Han har varit med oss hela tiden i Lund och jag kan inte med ord beskriva hur glad jag är att jag träffat denna man. Tyvärr har jag inte vett nog att inse hur lyckligt lottad jag är. För han är verkligen det bästa som hänt oss det senaste halvåret och så kommer det att förbli.

Fredric dras med ett för högt CRP och en infektion som ingen kan hitta vad den beror på. Nu får han penicillin i dropp 2 ggr Per dag och en timma varje gång. För några dagar sedan sattes ytterligare ett penicillin in för att bredda behandlingsområdet, fast man inte vet vad man behandlar, och ytterligare 3 doser skulle prickas in på dagen. Jag förklarade för personalen att jag inte kan sitta inlåst på ett rum på obestämd tid så de löste 15 och 23 dosen med hemsjukvård. Det känns skönt. Det var jobbigt första gången de dök upp eftersom det är flera av sköterskorna som jobbar åt det palliativa teamet som tog hand om Martin de senaste månaderna. Nu känns det ändå ok efter några gånger. Vi hoppas på att lillbajsen blir pigg snart