På en fin blogg hittade jag en tolkad beskrivning av sorg . Det kommer från en bok om jag inte har helt fel. Tyckte det var så fint beskrivet så jag ville dela med mig.
Sorgen är något som inte riktigt får plats i kroppen på en, något som att ha en växt i kroppen som petar ut och stör på olika ställen och det gör ont. Det är en alien liksom som bosatt sig i en och verkar veta vart den skall tänja skinnet på en för att det skall vara smärtsammast.
Med tiden vänjer sig kroppen dock vid sin inneboende. Man får en sorg som är mer följsam, som mer sällan sticker ut och gör en illa. En sorg som blir som en kroppsdel, vilken som helst, som följer med igenom livet, är en del av förutsättningarna, en del av en själv. Den har hittat sin plats i kroppen och därför är den inte lika smärtsam längre. Den är bara med en, hela tiden…
VIsst är det en målande beskrivning på denna alien....
Hej Catrine,
SvaraRaderaJag surfar in på din blogg genom masarinmammans länk. När jag börjar läsa din blogg så tänker jag mest på att våra små är så nära i ålder, min flicka med DS föddes i november 2008. När jag sedan fortsätter läsa blir mitt hjärta alldeles matt, hur kan livet vara så orättvist. Du skriver så fint och starkt om din man och din sorg. Livet är så stort och ofattbart, att läsa dina ord ger oss en ledtråd till vad livet kan innebära. Jag hoppas så innerligt att ni kan finna glädje och styrka i varandra, du och din fina son. Och jag vill berätta för dig att din ord gjorde att dagen fick en innebörd. Många kramar/ Sofia i Uppsala
Hej Sofia,
SvaraRaderaTack för ditt fina inlägg. Det värmer alltid. Då skiljer det bara en månad mellan dem knappt. Försökte komma in på din blogg men du har nog spärr för okända på antar jag. Min lille prins ger mig mycket styrka utan honom vågar jag inte tänka på vad jag skulle gjort.
Kram Catrine
Hej Catrine, vi gör ju något av samma resa du och jag. Jag håller på att läsa en bok som heter Sorgebearbetning, i den så finns det en rad övningar man ska göra för att kunna gå vidare lite helare och lite mer kompis med sin sorg. Man behöver en partner att diskutera med. Jag önskar att du bodde lite närmare så skulle vi kunna bli partners och kunna hjälpa varandra. Hoppas att du och Fredric haft en okej påsk. Kram Sara
SvaraRadera