Sorg??

Jag har ofta undrat vad sorg egentligen är, hur den ter sig? Finns det något speciellt sätt man skall vara på ? Det är så mycket man undrar. Det jag märkt är att jag nu efter att Martin gått bort hanterar sorgen på samma sätt som efter att  min mamma tagit livet av sig: Först grät jag hela tiden, sen blev jag bara kall och jobbade som en liten idiot, allt för att luta tänka. Den kalla känslan är riktigt obehaglig , jag blir alldeles konstig och vill bara dra mig undan. Kan inte styra alls över mitt beteende. Jag bröt oftast ihop på nätterna och då fanns Martin alltid vi min sida. Han höll om mig och bara var där. 

Sorgen efter Martin är på något vis ganska lik. Den första veckan grät jag nog hela tiden. Ögonen var mest igensvullna och jag stod framför hans kort och frågade var fan han hade tagit vägen. Jag saknar ju honom så vansinnigt, men så klart svarade han inte för han finns ju inte längre. Jag började fundera på allt Martin sagt innan att han inte ville att jag skulle vara ledsen för hans skull, att jag skulle gå vidare och kämpa tillsammans med Fredric. Allt låter så enkelt och vissa dagar är det verkligen det och jag undrar om jag överhuvudtaget kommer ihåg hur Martin lät, hur han kramade mig och hur han rörde vid mig. Det känns så långt borta allt det där. Jag bär det med mig i mitt hjärta men känner mig ändå vansinnigt ensam emellanåt. Den kalla känslan i mitt hjärta tar mer och mer övertaget och jag känner mig verkligen iskall fram till att det brister och tårarna verkligen bara sprutar. Frågan är när allt detta skall ta slut och det vet ingen. Det får ta den tid det tar. Vissa dagar känns det som om livet är på väg tillbaka  men nästa dag inser jag att det verkligen var helt fel och att det inte var så. 

Min kurator sa idag att alla människor hanterar sorg på olika sätt. Alla är inte så starka som dig Catrine sa hon. Då undrar jag : Är jag verkligen det eller är det min fasad? Varför är jag starkare än någon annan? Jag är väl som jag brukar vara. Många i min omgivning beter sig på ett märkligt sätt och jag förstår inte varför. Vad har jag gjort för fel. Men den smarta kvinnan sa igen att det var deras sätt att hantera sorgen på. Det var inget jag kunde påverka. Och nog är det sant.

Man formas i livet efter allt man varit med om och det värsta har ju redan hänt så det borde ju bara bli bättre. Eller hur?