Den som förlorat någon nära vet att det är lätt att tro att man kommit längre än man gjort i sorgen. Man skyndar fram och man flyr, fortare än kvickt. Själv är jag expert på området, bäst på att fly, fly från sorgen som med jämna mellanrum sliter sönder mig. Mitt i allt skall man klara av det vardagliga och det ovanliga. Läkarbesök, utredningar, habbesök och all annan skit som hör till. Känslan av att vara ensam, fast man inte är det är en märklig känsla, en obehaglig känsla som ofta gör sig påmind. Jag gör allt för att bekämpa den, men det går inte. Det är så mycket som är annorlunda och ibland undrar jag vad det egentligen är. Visst är det känslan av att äntligen känna sig trygg utan att vara rädd, utan att gå att vänta på att den som står en närmast vilken dag som helst kan försvinna, försvinna och aldrig mer komma tillbaka. Rädslan som en ständig följeslagare. Att bli tagen för given av de som inte förstår, att behöva förklara flera gånger om, utan att nå fram. Det är ett ekorrhjul och jag sitter fast, snart benägen att ge upp och bara låta allt rulla på.... Starten på något nytt eller slutet på något gammalt. Vi får se..