Tänk för några år sedan då jag befann mig mitt i kaoset, mitt i sorgen med växande mage. Det lilla livet i magen var beroende av mig. Jag som visste att mannen jag valt att dela resten av mitt liv med, inom en snar framtid skulle slitas bort från oss. Jag hade fullt upp med att försöka förtränga mina känslor och hålla igen tårarna. Jag gjorde oftast allt för att inte släppa fram tårarna för jag var så rädd att det skulle påverka M på ett negativt sätt. Det han hatade mest förutom sin helvetes jävla tumör var att se mig ledsen, ledsen för att han var sjuk. 
Att se en människa försvinna och samtidigt vara nybliven mamma för första gången är en helt galen ekvation som borde vara förbjuden.

Nu står jag här mer än två år senare och allt känns så avlägset, men samtidigt så nära. Mitt i sorgen mötte jag någon som med dunder och brak kom in i mitt liv och ställde det på ända. Det är jag så glad för. En nära vän sa en gång, Catrine tänk så här visst säger man att man träffat sitt livs kärlek och du har fått göra det två gånger. J är min trygga klippa, som alltid finns där när jag behöver honom och samtidigt är han den som kan reta upp mig mest av alla. Vi är lika träskalliga båda två , men vi löser det mesta tillsammans och vid vår sida har vi vår fina fina lillprins! Ni är det bästa och finaste jag vet!!