Då var vi inne på dag fem på sjukhus. Det går sakta sakta framåt. Liten är ju det finaste jag har och det är ju så klart självklart att han skall må bra. Det tråkiga i det hela är att det skall krävas sex lunginflammationer med samma penicillin och därav tre sjukhusvistelser inom 4,5 månad innan någon gör något. Man måste verkligen påpeka och ifrågasätta för att få igenom tester och dylikt. Det finns ju ändå gränser för hur mycket man orkar. Att bara sitta inlåst på ett litet rum dygnet runt gör att man förstår hur det känns att sitta på isolerad avdelning på psyk. Lite att hårddra kanske men i all min bitterhet så känns det just nu så.

Igår pratade vi semester och då undrar man ju hur det skall gå att åka iväg. Tänk om han blir sjuk någonstans på vägen . Iofs är vi ganska vana nu så ingen situation skulle förvåna oss och vi lär oss hantera allt eftersom. På den korta tid vi haft tillsammans som familj har vi blivit sammansvetsade och två vuxna är ju starkare än en. Att inte förglömma är LITEN, världens envisaste lilla kämpe. Och det är jag otroligt tacksam för.