Två år är en lång tid, samtidigt som den känns ganska kort. Idag har det gått två år sedan Martin rycktes bort från oss.  Jag minns den där dagen som igår. Den obehagliga känslan, när mobiltelefonen ringde. Det var min första sovmorgon sedan Fredric föddes och jag var sjukt trött. Jag slängde mig in i bilen och hann upp. Synen som mötte mig var skrämmande, det hemska ljudet av de rossliga tunga andetagen, som han kämpade i motvind.... Och plötsligt blev det helt tyst. Jag mådde så vansinnigt illa. Virrvarret var igång. 

Allt som skulle avslutas, ändras och flyttas. Bouppteckning , begravning, att hålla mig själv flytande. Jag hade ju ett litet litet barn att ta hand om. Det som smärtade mest var att de nära svek, och reste iväg. Iväg bort från verkligheten. De flyr än idag medan jag själv valde att börja kravla. Kravla ur det djupa jävla hålet som jag satt fast i. Och med hjälp av min envishet, min underbara lilla pojke och mina vänner och familj så klarade jag det. Jag tog mig tillbaka och när jag som minst anade det så träffade jag min underbara J. Han fanns där vid min sida och bara var den jag tycker så vansinnigt mycket om. Den finaste låtsaspappan man kan tänka sig och Fredrics absoluta favorit. Att se de två tillsammans värmer mitt hjärta och jag inser hur lyckligt lottad jag är idag.

 Jag kommer aldrig glömma, jag kommer alltid prata om honom och han kommer alltid ha en stor plats i mitt hjärta. Det kan ingen ta ifrån mig. Han gav mig det finaste man någonsin kan få.  Vår underbara lilla trollunge. Det absolut finaste som finns.