När någon får veta att jag har en son med Ds så tycker de synd om mig och frågar om jag har avlastning. Det gör mig ledsen och jag förstår inte. Kanske ändrar det sig om några år eller så för idag känner jag mig som vilken mamma som helst. Min stora pojke går numera på dagis och trivs hur bra som helst. Jag har börjat ett nytt jobb och det känns riktigt bra. J finns vid min sida och betyder mer än någonsin. 

Så klart blev vi ledsna när vi fick veta i vecka 25 att vår pojke hade ds. Att det var en pojke var jag helt säker på och på något sätt kände jag att allt inte var som det skulle. Det kan ha varit den pressade situationen runt omkring. Mitt liv i glasbubblan. Idag har jag svårt att förstå och svårt att inse att allt dom varit verkligen hänt och jag har förstått att man som människa klarar av mer än man tror. Det gjorde ont, vansinnigt ont att förlora den som betydde mest, att bli lämnad kvar mot sin vilja. Han kämpade emot men den där djävulen var starkare. Starkare är även jag, men absolut inte tuffare. Tårarna kommer emellanåt och det kommer att vara så. Min lilla pojke är det finaste jag har och han vet när hans mamma är ledsen. Då får jag en blöt puss och ett leende med en halv liten tand:)