Det sägs att livet är som en berg- och dalbana. Vet inte om jag kan hålla med för då vore det ju jämn ström kan man säga. Vissa vägar är krokigare än andra och min dröm efter den där raka vägen utan skarpa kurvor verkar aldrig bli sann. Den märkliga känslan av att känna sig så otroligt ensam, fast jag egentligen inte är det , vill inte försvinna. Den driver mig till vansinne och får hela mig att bryta ut i en tårartad explosion. De vill inte ta slut och tack och lov kommer de oftast i min ensamhet, men  Ibland är de svåra att hålla tillbaka. 

Tro det eller ej det finns många positiva saker oxå och jag har lärt mig att försöka fokusera på dem. Jag trivs med mitt nya jobb och Fredric älskar sitt dagis. Två saker som går hand i hand... Nu är det bara resten kvar:)