Jag har hittat numret till himlen, men han vill inte svara. Abonnenten du söker kan inte nås för tillfället säger den. Jag får det att låta som om jag ringer varje dag och det är inte riktigt så. Jag har ringt en gång på över ett år. Jag var ju tvungen att försäkra mig om att det verkligen hade hänt, även om jag visste, men vägrade inse och acceptera. Acceptera kommer jag aldrig att göra. Jag undrar om det är normalt att ha dåligt samvete för att jag inte är påkyrkogården varje dag, som i början. Det var ju jag som ville ha en sten att gå till. Numera är jag där väldigt sällan. Antagligen ett sätt att förtränga och glömma, men istället ger det mig dåligt samvete och många tårar. Jag har en gammal vän som alltid varit en otroligt stark person och som gått igenom en del i sitt liv. Har alltid kallat henne "stålis" för hennes enorma styrka och vet ni vad. Hon tycker jag är en stålis, och det hade jag aldrig trott. Är man mitt uppe i något så är man så upptagen med att ta sig från den ena dagen till den andra att man glömmer allt, allra mest sig själv. Det ständiga obehaget av att vara ensam undrar jag om jag någonsin blir av med. Det handlar nog egentligen inte om ensamheten i sig utan just tiden till att fundera. Sjuka tankar, så sjuka att jag inte nämner de här. Livet är bra märkligt!