Jag känner mig tom och kall. Har precis tittat på Himlen kan vänta, ett år senare, en fantastisk dokumentär. Jag är lite orolig över min reaktion. Det tog lång tid innan tårarna trillade längs med kinderna och de kom inte alls i den mängd jag hade trott. Länge har jag fasat för att se detta program, men nu fick jag tipset av en nära vän och kände att det var dags. På något sätt känns förra året så avlägset. Känns nästan som om det inte har hänt. Självklart förstår jag att Martin är borta, men jag kan på något sätt inte tänka mig tillbaka till tiden som var vid denna tidpunkten förra året och egentligen nästan 3 år innan det. Att vi levde som vi gjorde fast vi egentligen hade allt emot oss.Vi vägrade att ge upp för vi skulle vara starka och vi skulle klara det. Det blev inte som vi hade tänkt alls..... De medverkande i programmet hade en sak gemensamt: de hade en enorm livsglädje, liksom Martin hade. Helena, tjejen som även hon hade en hjärntumör och senare gick bort sa själv att man inte fick ge upp. Hon såg hela tiden framåt och mådde hela tiden bra så det var svårt för alla runt omkring inklusive henne själv att förstå att hon var så sjuk. Det hon berättade var så likt vår egen historia. Historien som slutade tvärt 1:a mars förra året... Jag saknar honom ..

Förra veckan lämnade jag in våra ringar till guldsmeden för att de skulle smältas samman till en ring med ett hjärta på. Hjärtat som jag bar i min vigselring.

Just nu har jag svårt att se vad jag skriver för tårarna rinner ner för mina kinder och det var längesen nu. Det känns skönt att få lätta på trycket men jag hoppas det tar ett tag tills nästa gång. Sorgen och tomheten är inte längre öppna sår, de har blivit ärr och jag har lärt mig leva med dem. Jag kan ännu inte hantera dem fullt ut , men jag gör så gott jag kan. Jag lever i nuet med min lilla lilla familj bestående av de finaste som finns: Fredric och Jonas och alla minnen av Martin, som för alltid kommer att vara en del av vår familj. Tack för att ni förgyller mitt liv!!