En liten kille

som alla andra små killar. Det tycker iallafall jag, men när jag tittar i kalendern så inser jag att han är en annorlunda liten kille. Dessa eviga sjukhusbesök och habiliteringsbesök. Ibland känns det som om jag inte gör något annat än och går på kontroller. Jag vet att det är för Fredrics bästa och jag önskar att det var lite struktur på det hela. Han är det finaste jag har , min lilla kille, som faktiskt inte är så liten längre. Han är 13 månader gammal och den som bestämmer i familjen. den senaste veckan så har han börjat stå. Han tycker om när han får stå och hålla sig i något. Då tittar han så nöjt ner på golvet och jag riktigt ser hur stor han känner sig. Han sitter mest i sin lilla lekhörna och plockar med leksakerna. Däremellan hinner han busa lite med sin favorit oxå, eller får väl säga att han har två. Bilderna talar nog för sig själva

Den stora killen skall inom ett halvår börja på dagis. Vi har ställt oss i kö och jag har börjat söka jobb. Har varit på en intervju, vilket inte är så illa eftersom jag än så länge bara sökt 3 jobb:). Annars rullar det på som vanligt. Vissa dagar är som vanligt bättre än andra och det är fortfarande en lång väg kvar att gå. Jag har någon vid min sida som jag tycker mycket om tillsammans är det lättare att ta stegen mot framtiden. Jag längtar till den där speciella dagen, dagen då jag känner att jag är hel igen, dagen då jag lärt mig hantera mina känslor och tankar, men mitt i alltihopa så undrar jag om den dagen någonsin kommer att komma. Jag tänker iallafall inte ge upp!! Ge upp att att längta efter den......