November november

November är för mig en otrolig tuff månad. Det har det alltid varit. Tycker inte om det mörka, gråtrista och blöta vädret och jag är inte ensam om det heller. Idag började vi dagen med en promenad i det underbara regnet med Maria. Fredric myste som vanligt in sig i sin lilla vagn och sov en liten sväng. Jag och Maria passade på att ta en kopp kaffe på Mc Donalds på A6. Där jobbar nämligen en Fredrik som är 27 år tror jag och har Downs syndrom. Han hade lite gympa när vi kom dit och det var nog inte ett enda ansikte i lokalen som inte log åt denna underbara solstråle. Han lös upp mörkret för en stund. Sedan var det dags för läkarbesök på habiliteringen och äntligen lyssnar någon på mig. Fredric har inte gått upp i vikt sedan augusti. Han är en liten liten kille på 64 cm oc 5535g, men en riktig kämpe precis som sin pappa och galet envis efter sin mamma. Han är snabbandad och hjärtat slår fort han kräks. Lund säger att det inte är så farligt Jönköping klassar det som grav hjärtsvikt. Mitt hjärta stannade nästan när mobilen ringde halv åtta och en läkare ringde och frågade om han kommit till Fredrics mamma. Ja visst hade han det. Det visade sig att han har urinvägsinfektion och skall få penicillin. Jag har i flera månader påpekat att det luktar illa när han kissar och det har ju varit infektionen, men man har skyllt på att det är medicinerna och att han får i sig för lite vätska. Jag har inga fler kommentarer om detta för jag orkar inte mer. Orkar inte tjata nu krafterna är slut och jag hoppas de lyssnat denna gång och tar tag i saken. Fredric är min solstråle och lilla prins. Både han och J förgyller mina dagar, mycket.