Funderingar

Det är ganska märkligt att funderingar kan dyka upp när det känns som om livet börjar ordna upp sig och jag verkligen mår bra. Det är speciellt två tankar som snurrar oavbrutet i mitt huvud. Båda har med Martins sjukdom att göra och ständigt förföljer de mig. Den första är dokumentet till försäkringskassan som jag såg när vi precis fick veta att han var sjuk. Det stod palliativ cytostatika behandling, idag vet jag mer än väl vad palliativ betyder, i livets slutskede. Slog då upp palliativ minns jag och fick fram något i stil med livsförlängande eller något liknande, men mitt inne i allt det nya insåg jag inte vad det bar som höll på att hända. Och ingen sa ju något även om de förmodligen visste redan då. Nästa tanke är de få gånger vi har åkt iväg och vår resa hamnat mitt under veckan då Martins behandling pågick så har han alltid frågat om det gick att skjuta på den några dagar. Sista gången jag var med minns jag svaret och jag hör det än idag. I detta fallet spelar det ingen roll. DE VISSTE, ALLA VISSTE, men inte jag. Jag fattade ju inte . Jag trodde ju att han skulle bli frisk. Han var ju inte sjuk, han såg ju inte sjuk ut. Idag kan jag känna att jag nog är tacksam för att ingen sa hur illa ställt det egentligen var, för då tror jag inte vi hade klarat av att leva som vi gjorde de 3,5 åren under sjukdomens intrång i vårt liv. Det sliter i hela mitt hjärta när jag tänker på det och jag kände att jag äntligen behövde få det ur mig, ur min hjärna ur min kropp och våga se framåt. Jag t ar just nu stora steg, stora steg fram åt det som jag vill mest av allt just nu. Det är att få vara lycklig....