En liten artikel

Då så har artikeln i hemmets journal publicerats. Den var väldigt fin samtidigt som det var tufft att läsa även för mig. Flera av mina gamla klasskamrater har fått tag i den och läst och det är ganska skönt för det blir jobbigt att berätta varje gång man stöter på nån som jag känner. Det är vansinnigt jobbigt när någon man inte sett på länge frågar hur jag mår. Jo det är ju bra, men.... och det är så det kommer att vara. När reportern var här så kändes det bara skönt att få berätta hela historien och få allt ur sig. Det var en tung sten som föll från mitt hjärta. Samtidigt som det var svårt att beskriva Martin för någon som inte träffat honom. Vi som kände honom förstår nog vad jag menar . En varmare och mer kärleksfull människa finns inte. Tycker vansinnigt mycket om J , men det är inte lätt för honom att försöka "laga" mitt brustna hjärta, även om han gör så gott han kan så undrar jag om det någonsin kommer att bli helt igen. Jag ger det tid, mycket tid och jag har all tid i världen, men ibland så vill jag ge upp. Som en dag som denna. det är grått och tråkigt ute och det ösregnar. Tårarna bakom mina ögonlock vill ut men jag släpper inte ut dem . Känner att jag måste och kommer att behöva göra det snart. Det går inte lagra och lagra utan att jag till slut exploderar. Jag önskar att hålet inom mig kunde lagas med Karlssons klister. Det vore så smidigt och skulle ta bort all smärta. För det gör ont, vansinnigt ont och just idag mer ont än någonsin....