Då var vi tillbaka efter en härlig helg i storm och rusk i Mölle med Fredrics farmor och farfar. I morse blåste det kulig och ösregnade. Härligt att sitta inomhus framför en brasa och bara mysa med ett helt hus fullt av härliga människor som bara är. Där man kan vara sig själv och inte dölja något. Vill man inte prata eller inte vara så kan man krypa undan i sin lilla vrå och det är helt ok. Jag , duracellkaninen, har faktiskt suttit still i helgen och läst ut en bok på 280 sidor. Mycket imponerande med tanke på att jag har väldigt svårt att sitta still i vanliga fall. På väg hem i bilen så pratade vi om sorg. det var en diskussion som uppkommit vid en tidigare sammankomst. Sorg är något otroligt tungt och alla sörjer vi olika. Det betyder inte att man inte tycker om varandra utan man får helt enkelt respektera varje persons sätt att sörja på. Någon sörjer med ständiga tårar, någon i tysthet och någon med skrik och gap. Inget är rätt och inget är fel. det finns inga mallar för hur man skall hantera sin sorg och det finns inga mallar för hur man skall gå vidare med sitt liv heller eller hur snart. Sårbar kommer jag alltid att vara vad som än händer och inte är det så konstigt efter allt som hänt . Varje persons upplevelser formar oss och vi blir till den vi är. Ibland kan jag känna mig otroligt gammal när jag pratar med någon om vissa saker. Har inget direkt exempel just nu, men med tanke på att jag ser saker ur ett annat perspektiv efter allt som hänt så kan jag ibland undra om det verkligen är jag som sagt det jag precis sa. Sorgen i mitt hjärta kommer alltid finnas och allt eftersom lär jag mig att leva med den. De stunder jag tycker är otroligt jobbiga är när hela Martins familj är samlad. Bröder med fruar och barn. Jag vill inte , inte än....Det måste få ta tid.....det kommer att ta tid, för det blir så uppenbart att han verkligen fattas och saknas. Saknaden är enorm emellanåt och gör vansinnigt ont...