Då var det kanske dags igen . Jag har verkligen slarvat senaste tiden och även fått höra detta från flera håll. Ibland känns det som om jag inte har så mycket att svamla om samtidigt som hela jag brinner inuti och vill berätta. Det kommer jag att göra och det nu.

För lite mer än en månad sen så tog mitt och Fredrics liv en liten kullerbytta och bara blev fullständigt galet. Det var när vi träffade J. Helt oväntat så fanns han plötsligt bara där, i en fåtölj i samma rum som oss. Inte hade jag i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig att detta skulle hända just mig, men det hände. KÄnslan i magen är härlig, små små fjärilar flyger runt och leendet på läpparna finns där hela tiden. Bara tanken på honom gör mig glad och det bästa av allt, han finns där för mig och Fredric. Fredric älskar att busa med J och jag delar gärna med mig.Det är väldigt skönt att ha någon som förstår, någon som vet hela vår bakgrund och framförallt någon som inte ställer några som helst krav utan bara finns där. En härlig människa.

Fredric utvecklas med stormsteg. Han ligger inte längre kvar där jag lägger honom utan rullar iväg och ibland långt. Han pratar på och sjunger emellanåt, han försöker krypa. Krypandet är det inte s stor framgång med men jag märker att han har fått mammas temprament, och det sa Martin redan när Fredric var nyfödd och jag är benägen att hålla med..Han blir riktigt arg när han inte kommer framåt..