tisdag 27 oktober 2009

Då så ....




Då var jag här igen efter flera veckors uppehåll. Måste nästan säga att jag saknat att skriva. Mina små egna minuter framför datorn när lillfjant somnat. Fredric växer sakta sakta men utvecklas i en rask takt nu känns det som. Han sitter själv och plockar bland sina leksaker. han vill väldigt gärna vara i centrum hela tiden och är nog en väldigt väldigt bortskämd liten pojke just nu. Han får så mycket kärlek så det finns inte. Annars känns allt faktiskt fantastiskt bra just nu och jag hoppas verkligen att det håller i sig.

I går ringde jag till BUS i Lund för att fråga om de somnat eller vad de höll på med. Vi har nu väntat på en tid för ett nytt ultraljud, vet inte vad det heter , men de söver ner Fredric och går in via halsen iaf. Oj men hoppsan då så var vi ju bortglömda tills jag ringde , fast hon sa att vi inte var det . I journalen stod det att vi skulle komma på återbesök innan oktobers slut frågan är bara när jag skulle få veta vilken dag det blir. När hon frågade om vi kunde komma i morgon så flög jag i taket. Ingen framförhållning överhuvudtaget och ingen information alls. Det går ju inte planera nått.... Eftersom vi skall till Malmö nästa helg så tänkte jag att de kanske kunde fixa en tid på torsdag eller fredag eller eventuellt måndagen efter så vi slapp att åka ner igen. Torsdagen var det bara två läkare i tjänst och ingen av dem kunde göra kontrollen fredagar gick aldrig och måndagen hade hon inte kollat; när hon senare ringde upp så sa hon att det troligtvis blir måndag så det är nog bäst det.

på torsdag är det dags för min egna operation .Inget avancerat utan äntligen skall åderbrocken på mitt onda ben bort. Fredric kommer att vara hos sin favorit så det känns tryggt. Det är nämligen min favorit oxå :)





2 kommentarer:

  1. Hej, jag har följt din blogg ett tag och måste säga att jag är imponerad av din styrka!! Trots massa orättvisa motgångar i livet kämpar du vidare omgiven och med fast tro på kärlek och framtid.
    Vad gäller sjukvården är jag inte ett dugg förvånad....tyvärr... Hoppas allt reder sig och fortsätt med skrivandet!! Kram!

    SvaraRadera
  2. Hej
    Tack för ditt inlägg. Det värmer mer än du kan ana. Det är ganska vanligt att jag bara kör på som vanligt, allra helst utan att stanna upp bara för att slippa tänka och fundera. Jag undrar ibland hur jag bär mig åt, och om jag verkligen är så stark som jag hör av människor i min omgivning. Om jag nu är det, varför kan jag inte ta åt mig då när någon säger det till mig, varför kan jag inte ta det till mig ?
    Jag skall fortsätta skriva, tycker faktiskt det är rätt skönt att skriva av mig ibland. Världen vi lever i är galen och skrämmande ibland:)
    KRAM

    SvaraRadera