Urnsättning

Idag var det dags för urnsättning. Tänka att jag trodde att jag kommit en bit på vägen och jag trodde i morse när jag vakande att det här skulle bli den första "vanliga" dagen på länge. Jag hade så fel......

Det gick ganska bra fram till kl 14,45 då jag var på kyrkogården och kom in i rummet med tända ljus och den vita urnan med korset (fick för mig att vi ville ha en flamma istället. men jag kan ha fel). Det var verkligen min älskling i en burk. En så otroligt märklig känsla att komma till ett hål i jorden och sänka ner en urna med ett svart snöre.  Två rosor fråm mig och Fredric följde med ner samt en snickers, som alltid var Martins survivalkit i jackan. Kortisonet gjorde att förbränningen var så hög och en chokladbit var alltid bra att ha. 

Livet måste gå vidare Jag hör hela tiden Martin säga: Älskling var inte ledsen vi fixar detta..... Du skall inte va ledsen, det är lugnt. Men även om jag tänker att jag inte skall gråta för att Martin inte ville det så gör jag det ändå - Tårarna tar liksom aldrig slut.