5 Mars

Strax efter jag och Fredric gått upp pep det till i min mobil. Det var ett sms från svärfar. Det stod bara kram. Bara så ? frågade jag och då svarade han här får du en till. Det värmde mitt hjärta. Han är verkligen en underbar människa denne man.Tack för att du finns!

Efter frukost var det dags för den stora konferensen. Vi insåg nog inte riktigt vad vi gett oss in på innan vi kom upp till Quturum och såg allla människor. Jag mötte Villes mamma, en tjej jag lärde känna på NEO. (Ville föddes liksom Fredric med Downs syndrom och hjärtfel.) Ibland är världen bra liten. Vi gick in bakvägen och möttes av den amerikanske professorn och några barnvakter. Snart satt vi med ryggen mot 200 personer från olika länder och blev utfrågade på engelska om hur tiden på NEO hade varit och hur det gått för våra barn efter att vi blivit utskrivna. Vi var allt lite nervösa, men det gick väldigt bra och applåderna var många och långa:). Efter konferensen gick vi och åt lunch. Där började dagens katastrof. Låter kanske väl makabert men den första personen jag såg på restaurangen var Martins onkolog. Denna man jag haft så svårt för, där stod han som ett hån. Illamåendet var ett faktum och jag gick därifrå vidare till Barnmottagningen till vårt inbokade ultraljud. Hjärtat såg väldigt bra ut sade läkaren och det var ingen panik med operation. Han tyckte Fredric såg mycket välmående ut så i April Maj någon gång trodde han, eventuellt senare skulle det bli operation. Han sköter sig pappas skitapa. Martin kallade alltid Fredric för skitapa, på ett mycket kärleksfullt sätt. Denna lilla pojke förgyller mitt liv med sitt leende. 

 När vi kom hem så började telefonen ringa hysteriskt. Helt galet, blomsterbutiker hit och dit. Dödsannonsen med min dikt publicerades idag och gamla vänner som inte hört av sig medan Martin var sjuk skickade nu blommor. Jag blir galen på sånt. SLUTA SKICKA BLOMMOR!. Jag vet att ni vill väl, men det har nästan gått en vecka  nu och  jag vill bara vara i fred. Kalla mig surkärring om ni vill men det är mitt sätt att hantera denna situation. En gammal klasskompis ringde och gnällde på sitt liv. När man tänker efter så är det ganska intressant att lyssna på folk. En del har världsproblem som verkligen är så små så små så jag inte kan förstå att man lägger ner så mycket tid och energi på. Som att man har långt till jobbet, att man inte trivs på jobbet, att man inte bor vid havet utan vid en sjö, ja allt möjligt. Men få inser att endast de själva kan göra något åt dessa problem. Problem av större kaliber som vi inte kan påverka själva har de svårt att hantera. Kanske borde jag bli psykolog i mitt nya liv :). Usch vilket bittert inlägg, men vissa dagar måste även såna tillåtas.