Ibland glömmer man.... Och emellanåt blir man påmind. Vardagen har sin gilla gång som det så fint heter och visst är det så. Vår familj känns inte speciellt annorlunda om man jämför, men idag blev jag påmind. Vi har varit hos en jurist för att skriva lite papper och så kom vi in vem som tar hand om Fredric om det händer mig något och vem som ärver mig och så. Jag berättade vår historia och att Fredric hade Ds,  vi vet ju inte hur framtiden kommer att se ut. Han kommer få en förmyndare den dagen jag inte finns. Jag inbillar mig säkert, fast jag vet att jag inte gör det, men hon ändrade sig snabbt och sa att vi skulle sätta fart på hans pengar, barnpensionen etc. Det som gjorde mest ont var när hon sa; Vem vet , han kanske lär sig cykla och behöver en cykel. Jag mådde så illa och kände tårarna komma, men bet ihop och svarade, men herregud det är ju liksom inget fel på honom. Sen slutade jag att lyssna. Visst har han en diagnos, men det spelar ingen roll för han är ju det finaste jag har.. 

Jag kryper ner med mitt brustna mammahjärta och många tårar.. Det kommer att hända igen så det är lika bra jag vänjer mig.