Det här med uppdatering är inte min grej

Varje kväll den senaste veckan har jag tänkt uppdatera, men det har inte riktigt blivit så. Jag är ju ganska van vid att det inte alltid blir som jag vill. Dagarna flyger iväg och det närmar sig 1:a mars. Jag får ont i magen och mår illa bara jag tänker på det och ofrivilligt går tankarna till samma tidpunkt förra året. Då jag levde i en bubbla. Då jag var schizofren. Ja jag måste ha varit det för jag förstår inte hur jag klarade av det. En liten bebis som tog nästan all min tid och min älskade make som bara blev sämre och sämre och jag kunde inte göra någonting utan bara titta på. Jag lämnade väldigt sällan hans sida och jag glömmer aldrig hans leende varje gång han såg mig. Speciellt kommer jag ihåg en gång. Jag hade precis fått reda på att jag blivit av med jobbet och Martin undrade varför. Ja inte vet jag sa jag. Jag var ju sist in så antagligen därför först ut. Han svarade: det är ju deras förlust, jag vet vad du kan och jag är stolt över dig älskling. Jag skryter gärna om dig. Och så log han. Den sista tiden var fylld av mycket fina ord och mycket känslor. Det var så viktigt att säga det man tänkte för man visste aldrig hur det skulle vara dagen efter. De senaste kvällarna efter att Fredric somnat och innan kvällspersonalen kom så låg jag bredvid Martin och han somnade hos mig. Han sa att han kände sig trygg där för jag lovade honom efter första krampanfallet att så länge jag är med så låter jag inget hända honom. Jag lyckades inte hålla mitt löfte helt. Han slog sig aldrig eller fick aldrig ont, men jag kunde inte stoppa att något tog honom ifrån mig. Han slets ur mitt liv snabbt och smärtsamt.

Det har varit ett tufft år. Vissa dagar tuffare än andra och jag har lärt mig hantera mitt liv iallafall nästan. Jag prioriterar det som är viktigt för att jag och de jag bryr mig om skall må bra. Ibland är det skönt att få höra en del I-landsproblem, för de är faktiskt oxå problem. Tyvärr finns det människor runt omkring som mest tar energi ifrån mig och det blir bara jobbigt. Jag försöker hålla mig undan, men budskapet når inte riktigt fram. Jag har även fått uppleva en känsla jag aldrig trodde jag skulle uppleva igen. Någon får mig att skratta någon får mig att le. Någon gör mig lycklig. Jag har en liten kille och en underbar man i mitt liv. Bara tanken på dem båda får mig att le. Ni vet vad ni betyder för mig.

Dagarna kommer att gå och 1:a mars kommer att komma och även att passera. Det blir tufft, men jag fixar det.... Solen skiner åter igen även om det just nu är jävligt mycket snö:)