Fredric och jag har varit på kvällspromenad i den kolsvarta kvällen. Vi tog en tur förbi kyrkogården och tände ett ljus hos Martin. Känslan är densamma varje gång jag går dig. Jag läste på någonstans om en kvinna som förlorat sin man och hon tänkte inte "hänga" på kyrkogården skrev hon. Alla sörjer vi på olika sätt. Det var jag som ville ha en sten att gå till, en plats där jag kan prata med Martin. Kan ju tyckas märkligt men jag berättar mycket för den stenen. Jag får ju aldrig något svar, men det känns ibland som han hör mig och skickar en liten bris från sitt paradis.

Det börjar dra ihop sig. Snart är det söndag och dags för Lund. Jag är fantastiskt glad att jag har J och alla mina vänner som bara finns där. Vissa väljer att åka till Lund och det bara för att jag inte skall vara ensam. Jag känner att jag börjar bli ordentligt nervös för detta ingrepp. Försöker tänka att han inte alls var lika stark som nu förra gången så det MÅSTE gå bra.

Vissa dagar är pest och så kommer det alltid vara och det är ju så även för alla andra, men i det stora hela får jag ändå säga att jag mår bra och jag är just nu en av de lyckligaste människorna på denna jord. Jag har min finaste finaste lilla prins och jag har någon som tycker om mig väldigt mycket. Vad mer kan man önska sig.