Jag vaknar ännu en morgon och ser inte ut genom fönstret för att det är så vansinnigt svart ute och ändå är klockan 8. Det regnar, vilket inte heller är något ovanligt just nu . Fredric äter och kräks numera endast en gång per natt, iallafall de sista nätterna sen medicinen sattes ut och det känns nästan som jag hamnat i himmelen. Igår åt han lite gröt och det har han inte gjort på länge. Hoppas verkligen att det går åt rätt håll nu för det är hemskt att se sitt barn hänga över ett handfat större delen av dagen. Allmäntillståndet är det absolut inget fel på. Fredric busar på som vanligt och ibland undrar jag var han får energin ifrån. Han sprider så mycket glädje denna lilla lilla kille, min kille och det bästa av allt:)
Tog mig en tur till kyrkogården här om dagen och tände ett ljus. Den obehagliga känslan infinner sig nästan redan när jag går ut genom dörren hemma och vet att jag skall dig, men knuten i magen kommer först där borta. Det är lugnt och fridfullt och vansinnigt vackert, kanske inte just nu, men annars bland alla träden. En dag skall jag berätta för Fredric att där sover hans pappa, den bästa pappan av alla som älskade honom över allt annat på jorden.
Snart är klockan 9 och jag väntar på att telefonen skall ringa. Väntar på samtal från operationskoordinatorn i Lund, det kunde tydligen bli vecka 50 och det hoppas jag på. Känns skönt att jag vet hur allt fungerar nu och inte är lika förvirrad och rädd som sist. Rädslan finns där, men jag vet att min lilla kille är tuffare och starkare än han var för ett halvår sen och tillsammans fixar vi det mesta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar