Det har nu gått exakt 5 månader 13 dagar 4 timmar 30 minuter sedan min älskling tog sitt sista andetag. Dagen då han inte orkade kämpa längre. Dagarna går timmarna passerar i rasande fart. Jag hinner verkligen inte med. Jag stannar inte upp en sekund, jag vågar inte, jag är så rädd, rädd för att min hjärna skal börja snurra och alla tankarna invadera mitt liv. Ibland förstår jag inte hur jag kommit hit, där jag är idag. Hur orkar jag och framför allt hur orkar jag le. Fredric håller mig uppe och får mig att le varje morgon. Denna underbara lilla varelse som är min och Martins fantastiska lilla prins. Han får mig att orka kämpa och jag tänker kämpa vidare, g vidare med vårt liv. Alla fina minnen bär jag med mig i mitt hjärta och där kommer de alltid finnas.

Idag fick vi spontanbesök av Fredrics farfar. Mycket trevligt. Önskar bara att det kanske var lite oftare, men det kanske kommer med tiden. Vad vi än pratade om så dök alltid nått minne av Martin upp och vi hade båda tårar i ögonen. Tycker det är så skönt att kunna prata om Martin , även om han inte finns med oss fysiskt så är han med oss. Tyvärr så tycker inte alla i familjen att det är så självklart att prata om honom och situationen blir bara jobbig. Det får jag acceptera för alla har vi olika sätt att hantera sorgen. Att prata om Martin är mitt sätt att gå vidare, mitt sätt att hantera sorgen och de som inte vill vara med behöver helt enkelt inte. Det är faktiskt deras val.

Här är han , världens sötaste lilla prins!! och det bästa av allt. Han är ju min :)