En ny vecka

Veckorna springer förbi och snart är vi i mitten på juni. Om någon skulle fråga vad jag gör hela dagarna så vet jag knappt. Det enda jag vet är att jag inte sitter i soffan och käkar praliner. Det händer hela tiden något.  Igår träffade jag E, en tjej so jag nämnt tidigare här på bloggen. E:s man D gick bort i en hjärntumör ganska exakt 1 månad efter Martin, han blev dessutom pappa till en liten flicka 14 dagar tidigare. Det var med blandade känslor som jag gick till mötet, skulle jag orka? Vi pratade mycket och länge.  E och D hade kämpat i 5 år tillsammans och Jag och Martin i 3,5 år. Det vi hade gemensamt var den enorma kärleken som band oss samman med våra män. En kärlek som var så stark  och underbar, men som slogs sönder av den elaka cancern. All vår styrka och kraft som det krävde för att orka kämpa sig framåt, räckte inte till. Vänner som man trodde var riktiga vänner, som bara försvann, vänner som man inte trodde var riktiga  vänner som fanns kvar. Det var så märkligt, där satt vi 2 nyblivna mammor 30 och  32 år gamla som precis förlorat det vi älskade mest av allt.  Allt det tråkiga men tyvärr nödvändiga pappersarbetet med bouppteckning och annat . All kraft och tårar det krävts för att få klart detta i väntan på ett kuvert i brevlådan.  Kuvertet damp ner igår. ...

Gårdagens eftermiddag spenderades i den fantastiska lilla grannbyn. På en fotbollsplan med två små galna och tokiga barn med väldens energi. Den glada lilla 5 åringen konstaterade att jag faktiskt var bättre på fotboll än vad han var. Det kändes verkligen skönt att få höra det :). Tiden går alltid fort när man har trevligt och det blev en sen kväll. Fredric hade somnat för längesen när det var dags för hemfart.