Tankar i mitt sprängfyllda huvud

Många tankar och känslor har jag  länge burit inom mig. Vissa tankar passar sig inte att skriva om alltid, men nu skall allt ut ur mitt huvud..

För inte speciellt länge sedan så var vi nästan en vanlig familj. Jag hade en man, vi älskade varandra, en kärlek djupare än de djupaste vatten vi trodde att vi skulle klara alt bara vi fick vara tillsammans.Vi såg  liksom andra blivande föräldrar fram emot vårt lilla knytte, vår lilla pojke med downs syndrom. Med glädje och rädsla.Det var nog mest jag som var rädd nu när jag tänker efter.  Jag minns särskilt en kväll när vi satt i soffan tätt ihopkrupna. Tårarna rann ner för mina kinder och Martin pussade bort dem och klappade mig på kinden. Jag sa: Tänk om han blir jätteful och kommer att se ut som en alien. Martin såg på mig med sitt fantastiska leende och svarade: Älskling han är vår prins och han kommer bli den finaste lilla pojken som finns, den bäste, tänk på att du är hans mamma. Tänk att han hade så rätt. Vår prins är den sötaste av alla...

Några veckor senare rasade vårt liv fullständigt. Om 3 veckor skulle jag föda barn och min man var obotligt sjuk, Inget  kunde hjälpa honom mer, han skulle tas ifrån mig alldeles för tidigt. Veckorna som följde var som i ett vakum och jag minns inte mycket. När kanylen sattes i min hand på förlossningen så tuppade jag av. Då orkade jag inte mer. Personen jag älskade mest i hela världen  tynade snabbt och slets ifrån mig. Jag kunde bara titta se på och inget göra. Försöka stötta och vara nära samtidigt som jag skulle ta hand om ett nyfött barn i ett främmande hus... Jag kände mig så otroligt ensam. Den hemska mardröms dagen som vi fasat för kom och jag trodde aldrig jag skulle klara det. Ville inte släppa greppet om min älskling. Ville ha kvar honom hos mig, men han rörde sig inte mer, han svarade inte mer på tilltal, han var borta...........DEN JÄVELN HADE TAGIT HONOM!!!! Han var så fin där han låg i sina surfkläder såg ut som han sov..

Veckorna gick och allt eftersom så syntes en och annan solstråle bakom alla mörka moln. Jag började sakta men säkert kämpa mig upp ur det svarta hålet tack vare min familj och mina underbara vänner. Hur skulle det gått utan er.. Någon jag tycker om dök plötsligt upp vid min sida  och förgyllde vissa dagar med sin  närvaro och gav mig ny energi att orka kämpa. Han har varit min vän i flera år och kontakten har varit sporadisk. Vår "relation ", om man nu kan kalla det det är inte helt okomplicerad och jag är rädd för vad jag känner. Jag har nu förstått att det han känner är äkta men jag har ingen aning hur jag skall hantera det. Jag har ju aldrig någonsin behövt någon annan än Martin hans famn och kärlek var det jag behövde och nu har det ryckts bort. det är en lite läskig känsla. Han tycker om mig och Fredric, en härlig känsla samtidigt så skrämmer det mig. Mitt dåliga samvete gnager inom mig, får jag känna något mer än vänskapliga känslor redan?? BEtydde inte Martin mer för mig än så, är han redan glömd?? Det handlar inte om det . Martin kommer för alltid att ha största platsen i mitt hjärta, ingen kommer någonsin att kunna ta hans plats och ingen kommer någonsin älska Fredric å mycket som hans pappa gjorde, han var ju världens bästa pappa. Jag kommer aldrig älska någon så som jag älskade Martin.  Fredric och jag går vidare och bär ala minnen i våra hjärtan. Saknaden är stor och orättvis..