Idag kom vi hem efter en helg i metropolen storstan Falköping. Vi har varit och hälsat på min lilla pappa. det var en mysig liten tripp och solen tittade fram aningen mer än jag trott. Regnet kom däremot i galna mängder när vi åkte hem och vi hann precis in genom dörren när det började åska. Jag är verkligen livrädd för åska så jag tyckte inte det var speciellt trevligt när åskan dundrade och blixtrade som bara den. Fredric sov som vanligt gott och jag passade på att läsa en bok under tiden innan det var dags för grillning hos svärmor och svärfar. Min svåger och hans familj är här på besök och det var med en blandad känsla som jag till slut gick dit. Samtidigt som det var trevligt att träffa dem allihop igen så gjorde det så ont för det var ju så uppenbart att det saknades någon bland oss. Det var som om Martin var med oss hela tiden även om han inte syntes och jag hade mer än något annat önskat mig att han skulle dyka upp i dörrposten med sitt leende så att jag äntligen skulle kunna krama om honom och skälla på honom att han försvann utan att säga till. Han skulle aldrig försvinna utan att säga till min älskling , han skulle aldrig lämna mig här om han inte hade varit tvungen. Nu var det något som tvingade honom bort, något orättvist och fruktansvärt elakt som tog honom ifrån mig. Allt jag hade, allt jag älskade över allt annat på hela jorden och alltid kommer att göra.
Vänner kommer och vänner går. Visst är det märkligt mitt uppe i allt. En del vänner som jag inte haft kontakt med på väldigt länge dyker upp, medans en långlivad vän försvunnit ur mitt liv. Hon valde att prioritera sin man , samma man som för ett antal månader sedan valde att skälla ut mig och skicka mig till kallare breddgrader. Martins bästa vän..... och även en av mina. Ibland förstår jag inte hur vi är funtade som människor, hur vi tänker och hur vi beter oss i olika situationer. Och den absolut värsta frasen jag vet är: Är det så du vill ha det så??? Varför skall allt hela tiden vändas mot mig? Jag fick höra av en vän att jag analyserade för mycket och gör man det så är det väldigt lätt att vända på allt som sägs. Så dags att sluta analysera och börja leva eller inte....
Borde nog sova nu , men det känns inte som om det kommer att bli en bra natt. Kan inte slappna av och kan inte sova, men jag skulle definitivt behöva det kan jag säga. Det känns svart och det är svart ute. jag känner att jag vill krypa ner under täcket, dra ner persiennerna och stänga in mig i rummet och aldrig mer komma ut. Bara få vara och inte vara, bara få gråta och skrika så jag får ur mig allt det hemska... Jag håller nämligen på att sprängas inombords
Lillprinsen är det finaste jag vet!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar