Solen tittar fram bakom allt regn

Utanför mitt fönster står regnet som spö i backen. Det fullkomligt  öser ner. Fredric ligger på golvet och pratar med mig och vi spelar lite musik och sjunger  emellanåt. Samtidigt så tar jag mig tid att fundera lite på allt som hänt och inte hänt. Bloggen börjar bara bli svamlig kan jag känna och det finns en eventuell orsak till detta. Jag är fullständigt förvirrad :) Men på ett härligt sätt. Det är så att jag  kan sitta och småle för mig själv emellanåt . Antagligen har jag blivit galen eller så finns det någon som gör mig väldigt glad. 

Den stora frågan  är hur bearbetar man sorg? Finns det någon mall? Sorgen ter sig på olika sätt hos alla människor och jag antar att ingen bearbetning är den andra lik. Sorgen i mitt hjärta är tung och gör emellanåt fruktansvärt ont, men att allt eftersom dagarna går så blir det på något sätt lättare, som om jag lär mig att hantera den, lär mig att leva med den, för den kommer alltid att finnas där och göra sig påmind. Det är så det kommer att se ut resten  av mitt liv. Jag kommer alltid att bära Martin i mitt hjärta, som ett ömtåligt litet glashjärta och skydda det. Han var mitt livs stora kärlek, en kärlek som fick en tuff start men som allt eftersom växte sig starkare i vår kamp. Vår kärlek som fick ett så orättvist slut. Vi förlorade vår kamp mot den jäveln!!  Ingen kommer någonsin att kunna ersätta Martin och han finns för alltid med oss, framförallt i Fredric och i alla minnen vi har.

Du måste gå vidare, Martin kommer inte tillbaka, tänk för en gångs skull på dig själv och Fredric är något jag hör ganska ofta och visst är det sant. Sanningen gör ont, men jag har ju insett: det är ju så det är. Ibland kan jag känna mig  egoistisk som tillåter någon göra mig glad och det dåliga samvetet gnager stora hål i mitt huvud, vad är rätt och vad är fel? Det finns nog inget svar. Och än så länge är det ju  bara glädje.Men vad händer om det blir mer än bara glädje då  ?? Jag har varit i valet och kvalet om jag skall skriva om det här överhuvudtaget och kom egentligen inte fram till något bra. Meningen med bloggen är ju trots allt att jag skall skriva vad jag känner, och det är ju just det som hjälper mig. Smällarna får jag helt enkelt ta... För om jag skall vara riktigt ego så är det  faktiskt min tur att skratta och vara glad ..