Har faktiskt inget med den fantastiska restaurangen att göra, utan är helt enkelt en beskrivning på hur läget känns just nu. Fredric håller nämligen med och det är ju faktiskt hans förtjänst.
Älskade underbara ungen min. SÅ mycket glädje du sprider och så duktig du är. Fredric försöker sitta mer och mer och han sitter nu nästan , nästan själv. Det räcker att hålla honom lite lätt i handen så klarar han det själv. Den röda mattan från habiliteringen är hans favoritlekplats och han snurrar gärna runt och tittar sig i spegeln. Han tittar på sig själv och pratar för fullt. SÅ härligt att se alla dessa små framsteg, som egentligen är ganska stora för mig. Det är tyvärr ofta fokus på det negativa hos barn med DS och det blir ganska jobbigt i längden. Vi kör vårt egna race, envisa som vi är. I morgon kommer lille Ville och hans mamma och pappa och hälsar på oss. Nästa söta lilla unge. Skall bli så kul att se honom igen.
Annars så känns det som sagt bra med mitt " nya Liv" haha det låter verkligen så löjligt, men ibland måste man ta tag i sig själv. I morgon skall jag köpa lite blommor och sätta på Martins grav igen. Det är ett så fridfullt ställe, men det hugger i mitt hjärta att gå dit och se sin älskade som en grå sten och inte kunna krama eller prata med honom. Även om jag pratar med honom ändå, även om jag inte får svar. Känns så naturligt på något sätt och känslan av att han finns där med mig blir påtagligare för varje gång. Där är vi tillsammans, som för alltid i mitt hjärta. Bär honom med mig som en skör liten glasbit och skyddar honom och alla våra minnen från allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar