Då var det måndag igen. Måndagen efter en fantastisk helg med vänner, rödvin och lillprins. I natt har lillprinsen vaknat och ätit pyttelite och varje timme igen. Inte mycket sömn med andra ord och så en spya i ansiktet kl 5 på morgonen. Underbar start på denna dagen. Man vänjer sig onekligen och inser aatt man faktiskt inte behöver så mycket sömn ändå för att fungera. Fick lunchsällskap idag av någon som gör mig glad. Jag glömde för en stund men verkligheten kom ikapp mig när mobilen ringde och väckte mig ur drömmarna. Personen som ringde är det ju egentligen inget fel på utan mest hans jobb tyvärr. Det var sköterskan som hade hand om Martin den sista tiden hemma hos hans föräldrar. Han är en omtänksam man på alla vis men samtalet var inte för att ringa och fråga hur jag mådde, eller jo lite....men det var huvudsakligen en sammankallning till efterlevandesamtal. Ett samtal med oss anhöriga, disktiktssköterskan och övriga inblandade efter Martins bortgång. Glädjen i mig försvann och jag kom tillbaka till verkligheten med buller och brak..... Gick hela Jönköping runt i flera timmar känns det som och gick förbi på kyrkogården oxå. Där blev allt ännu mer verkligt.. Kvällen blev inte som jag tänkt alls. Dessutom är lillprinsen på strejkhumör och det är väldigt krävande att vara helt ensam med ett så litet pyre som inte alls vill som jag vill.
Det verkar onekligen vara fler som läser den här bloggen än vad jag anat. Bloggandet har för mig blivit ett sätt att ventilera alla konstigheter jag bär inom mig, eller iallafall många av dem. Dagens händelser har fått mig att åter igen fundera på vad som händer i mitt liv.Jag har känslan att jag hela tiden får anpassa mig efter alla andra hela tiden. Det är aldrig någon som frågar hur jag vill ha saker och ting gjorda eller vad jag tycker. Det bestäms helt enkelt vad jag skall göra , när, med vem och vem som det är lämpligt och inte lämpligt att jag träffar. Har folk inget att göra? Ingen annan än jag själv kan bestämma dessa saker och ingen annan än jag själv kan leva mitt liv. Och tro mig, om jag vill åka till Afrika, då packar jag ner lillprinsen och så drar vi:). För er som inte känner mig så tror jag faktiskt inte att Afrika skulle vara vårt nästa resmål, men ändå....
Det jag försöker säga är att bara för att jag är ensam så är jag varken handlingsförlamad eller icke benägen att ta beslut. Om jag skulle ha några problem så säger jag till:) LOVAR.....
Hej vännen. Det var ett tag sedan som vi såg nu. Det du skrev i din blogg att det kändes som vi hade känt varandra hela livet så kändes det för mig med vi är på samma våglängd. Man kan aldrig komma ifrån vissa saker känns det som. Allt ska bara rivas upp och en del säger att det e bara att gå vidare men det e lättare och säga det än att göra detta. Du vet att ni alltid är välkomna ner och hälsa på den här tokfamiljen när ni vill. Sköt om er.Kram Chatrine
SvaraRaderaDet ärmycket skönt att veta att det finns fler tokfamiljer och helt plötsligt blir det familjen Taikon istället:)
SvaraRaderaVi kommer gärna och hälsar på så snart vi kan. Skall bara få ordning på bilen först.... Reparatören är tyvärr upptagen med att gräva gräs så det kan ta ett tag, annars får jag väl fixa det själv.. haha
Kram
Hej!
SvaraRaderaJo, vi är nog många som följer era äventyr! Grattis Fredric till operationen, håller tummarna för att allt ska fixa sig med småhålen.
Kramar