Nej ALDRIG i livet!!! Min prins är den finaste, goaste, underbaraste lilla pojke på jorden. Skulle inte byta bort honom mot någon eller något i hela världen. Ja man upphör aldrig att förvånas. Det är lördag morgon 7,30 och efter en natt med nästan ingen sömn alls ( Lilleman skulle verkligen äta varje timme) gick vi ut en runda runt en av våra fantastiska sjöar och då inte Vättern. Får nog säga att det var ganska mycket folk ute så tidigt och jag går och filurar i min egna värld när jag hör : Nämen hej.... tyckte det var du... Det är en gammal kollega som jag inte sett på ganska länge. Hon frågar hur det är och att hon träffat en annan gammal kollega som berättat att Fredric har DS och hjärtfel. Stackars dig kom det då och så berättade hon att hon själv var gravid och hade gjort fostervattensprov och var jättenervös för svaret. Skulle det vara ett barn med DS så skulle hon ta bort det. Det säger hon till MIG!!!! Nej sa jag tror inte att du skulle inte ta bort det.... Tyvärr är det andra gången jag får höra detta iom kort tid. En killkompis höggravida sambo sa samma sak till mig och det kan jag tycka är aningen opassande när jag sitter bredvid med Fredric i knät. Antar att det är sånt här som får mig att bli den häxa jag är emellanåt och verkligen med all rätt.
Lördagkvällen tillbringades hos svärmor och svärfar ute på landet i Tunarp. Mycket mys och glada skratt äntligen efter ganska lång tid. Martin plats kommer alltid att vara tom och han kommer alltid saknas i vårt sällskap , men vi bär med oss många glada minnen och jag hör alltid FÖR HELVETE älskling och så flinet efteråt. Det saknar jag så .. Farfar kallar Fredric för MiniMartin och är favoriten att mysa och busa med just nu. Känns härligt att denna lilla krabat kan förgylla så många stunder för så många människor. Martins kusin Ronja gjorde en bra insats till att ta hand om Fredric. Han trivdes bra i hennes famn där han åt upp sin tumme och jollrade och log mest hela tiden.
Det finns så många dumma och tröga och oförstående människor som lever i en bubbla... jag har mött många jag med...
SvaraRaderaDet är mitt största dilemma... hur ska jag få andra att förstå att DET ÄR INTE SYND OM OSS!!! Synd vore det ju bara om din lille kille och min lilla tjej aldrig hade kommit in i våra liv.
Jag önskar det fanns något som jag kunde säga för att lindra all den sorg du måste bära på efter att ha förlorat den som stod dig närmast och som borde ha fått dela allt det där fantastiska ihop med dig.
Jag kommer tillbaka och läser flera gånger om ditt underverk!
Kram
Ja du, man slutar aldrig att förundras över medmänniskors beteende. Men istället för att bry sig om dumma kommentarer o personer, så fokusera på de som faktiskt säjer trevliga, stöttande, empatiska o stärkande ord. Min erfarenhet är att de människorna faktiskt är i majoritet :)
SvaraRaderaVar rädd om dig.
Hej! Har nyss hittat din blogg, starka ord och fint skrivet. Jag har en ds-kille som är 3 år. Jag har precis som du råkat ut för en massa idioter som säger både det ena och det andra, jag blir så trött. Stå på dig, det är dom andra som är så fruktansvärt okunniga och både ha en smäll på käften... Din lilla kille är så söt! Beklagar martin.
SvaraRaderakram ylva
menade förstås "borde" och inte både i näst sista meningen...
SvaraRaderaJag hittade hit från en annan blogg. Först vill jag beklaga eran sorg. Jag har en ds-tjej som hunnit bli 12 år. Jag slutar aldrig förundras över personen som kan vräka ur sig såna dumheter till föräldrar som har ds-barn, hur tänker man då? Att vi är gjorda av sten eller? Nej fy vilka oförskämda och okänsliga människor.
SvaraRadera