Fredric och Jag

2011-11-23T19:12:00.004+01:00

Det blir längre och längre mellan gångerna. Tiden fullkomligt springer iväg och det känns som om juag har en pojke som växer i galen takt och jag inte hinner med något. Välkommen till livet som småbarnsförälder.

En liten uppdatering sedan sist. Vi har blivit med hus!! Ett fantastiskt hus som vi drömt om, inte särskilt länge, utan det fanns bara där. Ett gult trähus från 1920 talet, med 7 kakelugnar och högt till tak. Jag har nog inte riktigt förstått att det är vår ännu. Vi har flyttat ifån lägenheten och mellanlandat i Paradis några månader. Huset får vi tillgång till i Januari.Att flytta ifån lägenheten var en befriande känsla. trodde jag skulle sakna den mer än jag gör, men det känns afktiskt helt ok. Helt ärligt trodde jag inte att jag skulle ta mig därifrån. Bara tanken på att flytta, packa och rensa fick mig att börja gråta så jag valde att flytta på mitt sätt. Att bara packa ner och rensa i huset. Om det vare tt smart drag eler inte återstår att se. I och med bytet av stad kommer ju även ett byte av förskola för Fredrics del. Det jag lärt mig under de senaste tre åren, som mamma till en pojke med det lilla extra är att det inte går att döma efter diagnosen. Alla barnen är olika även om de har samma diagnos. Vi träffade idag rektorn för området där vi skall bo.Hon mötte upp oss med en specialpedagog och vi pratade lite olika alternativ. 1-3 års avdelningen var inget alternativ, inte 3-5år inte heller och absolut inte avdelningen för barn med särskilda behov. De hade hittat ett annat alternativ. En förskola med barn från 1-4 år. Vi skall dit i dagarna och se oss runt. Känns fantastiskt bra att ha kompetenta människor runt sig i vår situation.Självklart känner vi vårt barn allra bäst,men potensialen ser bara de som kan.

Jag fick snabbt dra vår historia och de två kvinnorna bara tittade och visste inte vad de skulle säga. Själv har jag svårt att förstå, förstå hela den bizarra sanningen om vad vi gått igenom. Att vi klarat det, att vi är där vi är idag och att vi har den bästa låtsaspappan i världen. Och inte att förglömma det absolut finaste jag har : min fina fina pojke! De två jag älskar allra mest!

2011-09-16T21:26:00.001+02:00

Ibland påminns man om hur skört livet egentligen är. Lycka kan slås sönder på en tiondels sekund, när man som minst anar det. Jag tänker på Stefan Livs familj och hela situationen känns osann. Det enda jag kan tänka på är hans fru och de små barnen.jag kan inte föreställa mig smärtan och saknaden. Det jag fullständigt glömmer bort är att jag själv för två och ett halvt år sedan oxå förlorade mitt allt, min sons pappa. Det känns avlägset och jag förstår inte hur jag klarade det. Jag vet idag att det var Fredric som fick mig att gå upp på morgonen. Det var han som sakta sakta drog mig ur det svarta djupa hålet. Vissa dagar åkte man neråt igen för att åter behöva kämpa sig uppåt.

Jag bestämde mig för att inte lägga tid och energi på småsaker utan verkligen bry mig om sånt som spelar en viktig roll för mig. Ägna mig åt dem jag bryr mig om och välja bort de negativa som bara kvävde mig. Idag borde jag veta bättre men tyvärr inte. Mycket energi läggs på sånt jag inte kan påverka. Jag börjar om igen. Sakta men säkert..... Ignorerar jag..... Det kommer ta tid...

2011-08-19T14:58:00.000+02:00

Det blir allt längre mellan gångerna jag skriver, samtidigt som jag tycker det är skönt att ha någonstans att skriva av sig när det behövs.

Det har blivit dags för nästa steg. Förra vecka sade vi upp lägenheten för att äntligen flytta härifrån. Tror jag iaf. Jag är så kluven och kan inte sluta tänka på om detta verkligen är rätt beslut. När jag sedan tänker på mardrömmarna jag haft och att jag vaknar mitt i natten av att M står vid fotändan så känns det helt rätt. Frågan är bara om det hjälper.

Jag hör ofta att jag är så stark, och det kan ju mitt yttre kanske se ut som, men innanför skalet är jag så sårbar. Tankarna på M har börjat igen och jag vet inte hur jag skall handskas med dem. Min omgivning, då främst mina nära vet i vanlig ordning inte hur de skall hantera det. Prova med hur mår du ? Eller kommer du ihåg när M gjorde det. Det går inte att förtränga och glömma man måste lära sig att leva med det. 2001 valde min mamma att avsluta sitt liv och jag känner så väl igen hela sorgen, bearbetningen, förträngningen. Ja allt. Måste bara lära mig leva med det, och det är enormt svårt att laga det stora hålet i mitt hjärta. Jag vill att det skall gå fort för det gör så vansinnigt ont!

Mitt lilla troll fortsätter att förgylla mitt liv. Han är en tokig liten kille som just nu är hemma i slutet av en penicillinkur mot halsfluss. Full fart från morgon till kväll:)
Y

2011-07-11T20:46:00.000+02:00

Ibland känns allt för bra för att vara sant och då kan jag känna att jag faktiskt är värd allt det där braiga.
Mitt i allt det braiga är det lätt att ta saker för givet. Ta varandra för givet och man glömmer de små viktiga sakerna. Saker som är viktiga för mig, men inte betyder något för någon annan.Vi värderar alla våra liv och formar dem efter det vi gått igenom i livet, efter vad vi lärt oss. Vissa saker lägger jag inte ens tid på och även om jag lagt energi på skitsaker tidigare så har jag allt blivit bättre på att solla bort det oviktiga. Jag är trött på människor som utnyttjar och tar utan att ge något tillbaka. Och jagär trött på att jag är för snäll!!

Min lilla pojke är numera ganska stor. Han går och springer runt i en rasande fart. Han pratar oavbrutet utan att jag ens förstår. Den tidigare försiktiga pojken tuffar till sig dag för dag. Han försöker vara och göra som de stora barnen på dagis. Han är det finaste jag vet! Min underbara lilla buspojke!

2011-06-10T05:47:00.001+02:00

Den som förlorat någon nära vet att det är lätt att tro att man kommit längre än man gjort i sorgen. Man skyndar fram och man flyr, fortare än kvickt. Själv är jag expert på området, bäst på att fly, fly från sorgen som med jämna mellanrum sliter sönder mig. Mitt i allt skall man klara av det vardagliga och det ovanliga. Läkarbesök, utredningar, habbesök och all annan skit som hör till. Känslan av att vara ensam, fast man inte är det är en märklig känsla, en obehaglig känsla som ofta gör sig påmind. Jag gör allt för att bekämpa den, men det går inte. Det är så mycket som är annorlunda och ibland undrar jag vad det egentligen är. Visst är det känslan av att äntligen känna sig trygg utan att vara rädd, utan att gå att vänta på att den som står en närmast vilken dag som helst kan försvinna, försvinna och aldrig mer komma tillbaka. Rädslan som en ständig följeslagare. Att bli tagen för given av de som inte förstår, att behöva förklara flera gånger om, utan att nå fram. Det är ett ekorrhjul och jag sitter fast, snart benägen att ge upp och bara låta allt rulla på.... Starten på något nytt eller slutet på något gammalt. Vi får se..

2011-05-28T09:36:00.000+02:00

2011-05-28T09:30:00.000+02:00

2011-05-17T22:14:00.001+02:00

I morgon är det dagisdags, för första gången på ja mer än 2 veckor. Jag hoppas hoppas att Fredric nu får vara frisk framöver. Utvecklas gör han för varje dag och det är så härligt att se allt det nya. Visst kan det ses som småsaker men för mig är det stort när han säger mamma med ett stort leende. Han vinkar och säger hej hej. Eller pekar på sitt tallriksunderlägg som är en ko och säger mooo.

Dagarna på nya jobbet går jättefort. Hjärnan är överhettad och sprängfärdig, men det skall in mycket mycket mer. Jag är glad att jag tog steget för det här kommer bli riktigt bra!

2011-05-15T16:20:00.001+02:00

Idag är det sista dagen på ledigheten och i morgon börjar jag mitt nya jobb. Min energi är som bortblåst och jag känner mig bara så seg och vansinnigt trött. Kan inte förstå varför. Fredric är däremot full av energi och jag älskar verkligen att se hans galna upptåg. Alltid är det något nytt bus på gång. Han rullar bollar, kör runt med bilar och går runt med stolar. Han har gått längsmed saker ett tag nu och börjar släppa lite och ta några steg utan att hålla sig i . han stapplar fram så fint. Det lilla trollet pratar på inte helt begripligt alltid men han gör sig förstådd. Nu håller vi tummarna att han får vara frisk!!

2011-05-11T21:25:00.001+02:00

Idag var sista dagen för mig på jobbet. Fredric har varit hos farmor och farfar idag. Vid lunch fick jag ett sms från en glad farfar där det stod. Vet du att din son GÅR!!!! Så jag ringde upp och då hade han gått några meter helt själv. Han går jäms med saker och med sin gåvagn och när han glömmer att han inte håller i någon så kan han ta några steg. Idag verkar ha varit början till något stort! Själv lämnade jag jobbet med tunga steg. Även om valet var mitt eget så var jag tveksam om jag tagit rätt beslut. Nu några timmar senare känns det som om valet var rätt. På måndag är det dags, dags för en ny utmaning!

2011-05-10T21:10:00.002+02:00

Strax innan lunch igår blev vi äntligen utskrivna. Läkaren sa att hon var övertygad om att den nya medicinen skulle fungera och tyckte det var synd att de inte kommit på det tidigare. Ja vad säger man då. Jag valde faktiskt att hålla tyst för ovanlighetens skull. Idag har jag varit hemma och det är fullt ös på det lilla trollet. Han äter igen , men är fortfarande så dålig på att dricka. Han vill verkligen inte ha. Vi har försökt med allt så vi är glada så länge han vill ha vällingen morgon och kväll så att vi vet att han får i sig nästan en halv liter om dagen i allafall. Jag hoppas verkligen att den nya medicinen kommer att fungera och att LITEN äntligen får vara frisk och utvecklas i denna rasande takt. Det är han väl värd.

För min del så är det sista dagen på jobbet i morgon.Fredric skall vara hos farmor eftersom han fortfarande är känslig för infektioner så snart efter sjukhusvistelsen.Efter jobbet bär det av till Paradis och lite mammaledigt innan nästa veckas bravader. Ser fram emot det med spänning, för det kan sluta hur som helst...

2011-05-08T11:36:00.001+02:00

Då var vi inne på dag fem på sjukhus. Det går sakta sakta framåt. Liten är ju det finaste jag har och det är ju så klart självklart att han skall må bra. Det tråkiga i det hela är att det skall krävas sex lunginflammationer med samma penicillin och därav tre sjukhusvistelser inom 4,5 månad innan någon gör något. Man måste verkligen påpeka och ifrågasätta för att få igenom tester och dylikt. Det finns ju ändå gränser för hur mycket man orkar. Att bara sitta inlåst på ett litet rum dygnet runt gör att man förstår hur det känns att sitta på isolerad avdelning på psyk. Lite att hårddra kanske men i all min bitterhet så känns det just nu så.

Igår pratade vi semester och då undrar man ju hur det skall gå att åka iväg. Tänk om han blir sjuk någonstans på vägen . Iofs är vi ganska vana nu så ingen situation skulle förvåna oss och vi lär oss hantera allt eftersom. På den korta tid vi haft tillsammans som familj har vi blivit sammansvetsade och två vuxna är ju starkare än en. Att inte förglömma är LITEN, världens envisaste lilla kämpe. Och det är jag otroligt tacksam för.

2011-05-07T09:38:00.000+02:00

Tiden står verkligen still när man är på sjukhus, men på något sätt måste jag försöka vara positiv. Det är ju för Fredrics bästa. Han är mycket piggare idag så det går åt rätt håll. Nytt penicillin och Kåvepenin jordens vidrigaste penicillin är borttaget. Lungröntgen såg mycket bättre ut än förra gången så nu är det tydligen inte en lunginflammation utan astma som är underbehandlad. Sista gången vi var inlagda sattes det in airomir och Pulmicort men tydligen så har det ännu inte fått effekt. Märkligt efter en månad, men nu sätts ytterligare en medicin in som tillägg. Jag medicinerar hellre för resten av hans liv än att han skall bli så här sjuk varje gång. Stackars den lille.
Själv känner jag att jag håller på att jag har svårt att hålla ihop allt. Jag har tre dagar kvar på mitt nuvarande jobb och börjar mitt nya veckan efter och just nu undrar jag vad jag ställt till med. Hur skall jag reda ut detta? Kanske borde bitit ihop och gillat läget som det var så hade jag sluppit mitt inre uppror där en explosion snart är ett faktum.

2011-05-04T18:50:00.000+02:00

Tänk för några år sedan då jag befann mig mitt i kaoset, mitt i sorgen med växande mage. Det lilla livet i magen var beroende av mig. Jag som visste att mannen jag valt att dela resten av mitt liv med, inom en snar framtid skulle slitas bort från oss. Jag hade fullt upp med att försöka förtränga mina känslor och hålla igen tårarna. Jag gjorde oftast allt för att inte släppa fram tårarna för jag var så rädd att det skulle påverka M på ett negativt sätt. Det han hatade mest förutom sin helvetes jävla tumör var att se mig ledsen, ledsen för att han var sjuk.
Att se en människa försvinna och samtidigt vara nybliven mamma för första gången är en helt galen ekvation som borde vara förbjuden.

Nu står jag här mer än två år senare och allt känns så avlägset, men samtidigt så nära. Mitt i sorgen mötte jag någon som med dunder och brak kom in i mitt liv och ställde det på ända. Det är jag så glad för. En nära vän sa en gång, Catrine tänk så här visst säger man att man träffat sitt livs kärlek och du har fått göra det två gånger. J är min trygga klippa, som alltid finns där när jag behöver honom och samtidigt är han den som kan reta upp mig mest av alla. Vi är lika träskalliga båda två , men vi löser det mesta tillsammans och vid vår sida har vi vår fina fina lillprins! Ni är det bästa och finaste jag vet!!

2011-05-02T21:04:00.001+02:00

Då är vi inne på den sjätte lunginflammationen i år. Stackars liten. Ingen verkar veta vad det beror på. Immunförsvaret är ok säger de. Astmainhalatorn underlättar, men fanskapet kommer hela tiden tillbaka. Det sluter på den lille, men han är nog den tuffaste lilla killen jag känner. Vi skall på en riktig utredning i slutet på maj. Jag hoppas hoppas att de hittar vad som är felet.

Själv går jag in på slutspurten på jobbet. Jag slutar den 11 maj. Lite synd för jag tror det hade kunnat bli riktigt bra om det bara fanns vilja och engagemang. Min energi har tagit slut och jag valde själv att gå därifrån. Nya jobbet börjar 16 maj och det skall bli riktigt kul. Hoppas det kan vara starten på nått nytt, riktigt bra ..

2011-03-01T21:19:00.001+01:00

Två år är en lång tid, samtidigt som den känns ganska kort. Idag har det gått två år sedan Martin rycktes bort från oss. Jag minns den där dagen som igår. Den obehagliga känslan, när mobiltelefonen ringde. Det var min första sovmorgon sedan Fredric föddes och jag var sjukt trött. Jag slängde mig in i bilen och hann upp. Synen som mötte mig var skrämmande, det hemska ljudet av de rossliga tunga andetagen, som han kämpade i motvind.... Och plötsligt blev det helt tyst. Jag mådde så vansinnigt illa. Virrvarret var igång.

Allt som skulle avslutas, ändras och flyttas. Bouppteckning , begravning, att hålla mig själv flytande. Jag hade ju ett litet litet barn att ta hand om. Det som smärtade mest var att de nära svek, och reste iväg. Iväg bort från verkligheten. De flyr än idag medan jag själv valde att börja kravla. Kravla ur det djupa jävla hålet som jag satt fast i. Och med hjälp av min envishet, min underbara lilla pojke och mina vänner och familj så klarade jag det. Jag tog mig tillbaka och när jag som minst anade det så träffade jag min underbara J. Han fanns där vid min sida och bara var den jag tycker så vansinnigt mycket om. Den finaste låtsaspappan man kan tänka sig och Fredrics absoluta favorit. Att se de två tillsammans värmer mitt hjärta och jag inser hur lyckligt lottad jag är idag.

Jag kommer aldrig glömma, jag kommer alltid prata om honom och han kommer alltid ha en stor plats i mitt hjärta. Det kan ingen ta ifrån mig. Han gav mig det finaste man någonsin kan få. Vår underbara lilla trollunge. Det absolut finaste som finns.

2011-01-30T12:23:00.001+01:00

Det känns inte som om det var alltför längesen jag var mammaledig, samtidigt som det känns som en evighet sen. Då var jag full av energi och jag undrar vem som tagit ifrån mig all energi nu, för den är som bortblåst. Det spelar ingen roll hur mycket jag än sover eller hur lite jag än sover så är jag lika trött ändå. Vanligt fenomen så här års har jag förstått. Idag tittade solen äntligen fram Och lillbajsen och jag har varit på promenad. Han knoppar fortfarande gott i sin vagn.

Den lilla parveln är så full av energi och bus så det inte är sant. En busigare liten pojke får man leta efter. En liten pojke som börjar bli stor och stora pojkar äter ju själva. På dagis äter han själv tydligen , men hemma flyger mest både maten och skålen. Någon enstaka gång har vi lyckats på riktigt och man måste ju öva för att lyckas:). De små små stegen blir fler och fler. Visst ramlar man raklång emellanåt men man får inte ge upp så det är snabbt upp igen som gäller. Den är en envis liten pojke och jag kan inte förstå vem han ärvt det av... Min finaste lilla pojke!!

2011-01-11T20:37:00.000+01:00

Det är så lätt att ta allt för givet, men livet är inte så enkelt. Förr eller senare inser man att livet är oerhört skört. Jag trodde jag hade kommit långt på den oändliga vägen, men ibland undrar jag. Det är några som jag träffar dagligen som har en cancersjuk nära som håller på att försvinna. De vill prata och ha stöd. Jag är nog sämst på det för jag kan inte hantera situationen, jag tycker mest det är jobbigt. Otroligt jobbigt och associerar med livet jag hade för snart 2 år sedan.

Tiden går fort, vansinnigt fort. Det var inte alls längesen jag höll min lilla lilla 47 cm långa och 2607g lätta pojke i mina armar och nu, nu är han stora pojken. Igår hade vi första utvecklingssamtalet på förskolan och de öste beröm över det lilla trollet. Så härligt! Det har verkligen hänt så mycket sen han började där och en bättre förskola hade vi inte kunnat få.

2011-01-09T09:06:00.002+01:00

En ny dag har startat. Trollungen är i full fart med sina leksaker. Visst är det konstigt att man alltid får leksaker som låter i present, men man köper aldrig egna. Hm undrar just varför. Det lilla trollet övar flitigt med att gå och visst tar han några steg emellanåt. Små små stapplande steg med de små kycklingbenen. Så fantastiskt gulligt att jag blir tårögd. Den finaste pojken som finns! Jag märker det inte längre, eller rättare sagt så bryr jag mig inte att han har Ds. Klart man blir medveten igen vid läkarbesök eller när någon kläcker ur sig nått klantigt. Varje barn utvecklas ju i sin egen takt och för vissa tar det ibland längre tid att lära sig saker. Alla är vi olika och det är ju precis så det skall vara.

2010-12-18T10:19:00.001+01:00

Det sägs att ovan molnen är himlen alltid blå, men det kan va svårt att tro när man inte ser den.Det sägs att efter regnet kommer solen fram igen, men det hjälper sällan dem som har blivit våta.....allting kan gå i tu, men ett hjärta kan gå i tusen bitar...
En av de finaste sångerna jag vet. Jag lyssnar på den ofta i höstmörkret. Det är tungt just nu, mycket tungt. Jag blir arg på mig själv att jag inte kan hantera mina känslor och jag blir ännu mer arg för att ingen förstår.. Jag vill så mycket, men jag räcker inte till!

Om några dagar fyller min trollunge 2 år. Det finaste jag har. Stackarn har varit magsjuk i nästan två veckor nu ,men på måndag är det äntligen dags för dagis igen. Jag märker redan efter någon dag att han längtar tillbaka till dagis och är trött på oss hemma. Det blir ju aldrig samma stimulans hur man än försöker. Vi har det senaste övat på att gå och det ger resultat. Några steg utan att hålla sig i, och flest steg blir det när han glömmer av att han inte håller sig i. Och jag är stolt, stolt över världens finaste pojke!

DET FINASTE JAG VET

2010-12-07T09:22:00.000+01:00

2010-11-27T08:35:00.001+01:00

Det känns som en ganska härlig, lagom tidig, men kall och vintrig lördagsmorgon. Jag sitter i lillprinsens rum och tittar på hans upptåg. Jag upphör aldrig att fascineras av hans fantasi och bus. Han är full av energi det lilla trollet.
För övrigt är nog det mesta som det brukar i vårt liv. Skillnaden är att det numera blänker en ring på mitt vänstra ringfinger. En ring som får mig att le lite mer än vanligt emellanåt, men det finns fortfarande tunga dagar. Även om de blir färre så finns de där. Jag skulle plocka undan lite och hittade Martins X box. Jag satt länge och tittade på det och till slut brast fördämningarna och forsen var ett faktum. Tårarna tog aldrig slut och där satt jag och J i en hög på golvet. Han är trygg, min J, han är fin med Fredric och tillsammans är de det absolut finaste jag vet!

2010-11-21T21:04:00.000+01:00

2010-11-21T20:31:00.007+01:00

Det var länge sedan jag uppdaterade denna sidan och idag när jag läste min mail så fick jag se att jag blivit tilldelad en bloggaward. Lite overkligt men positivt tycker jag. Tipsar gärna om bloggen där en mamma skriver om sin tokiga vardag
http://blogg.hagnefrojd.se

-Som vinnare ska du kopiera in denna i din blogg. - Efter ett tags pysslande så lyckades jag :)
-Tacka och länka till den du fick priset av. - check, och tack igen
-Skriva 7 saker om dig själv. - Oj , kan bli tokigt....
-Skicka vidare awarden till 7 av dina vänner. - Hm låt mig fundera....

Så det här har jag blivit tillsagd att jag måste göra....

7 saker om mig: Detta var inte helt lätt
- En gång om året sådär vid december månads början blir jag besatt av apelsiner
- Jag älskar att köra bil
- Skall förhoppningsvis lyckas med mitt MC kort inom en snart framtid
- Har hellre få nära vänner än massor av ytliga
- Är en stolt mamma till världens finaste pojke (fast det vet nog alla)
- Älskar språk och resor
- Trivs bäst när håret är som kortast

Här kommer de jag vill veta mer om: Det funkar inte att länka så tyvärr får jag skriva hela adresserna

http://maximozolsson.blogg.se/

http://honungspojken.blogspot.com/

http://www.vardagspussel.blogspot.com/

http://frejabloom.blogspot.com/

http://grodansmamma.blogspot.com/

http://imsavimsa.blogspot.com/

http://lillaell.blogspot.com/

2010-10-27T22:03:00.000+02:00

Ibland glömmer man.... Och emellanåt blir man påmind. Vardagen har sin gilla gång som det så fint heter och visst är det så. Vår familj känns inte speciellt annorlunda om man jämför, men idag blev jag påmind. Vi har varit hos en jurist för att skriva lite papper och så kom vi in vem som tar hand om Fredric om det händer mig något och vem som ärver mig och så. Jag berättade vår historia och att Fredric hade Ds, vi vet ju inte hur framtiden kommer att se ut. Han kommer få en förmyndare den dagen jag inte finns. Jag inbillar mig säkert, fast jag vet att jag inte gör det, men hon ändrade sig snabbt och sa att vi skulle sätta fart på hans pengar, barnpensionen etc. Det som gjorde mest ont var när hon sa; Vem vet , han kanske lär sig cykla och behöver en cykel. Jag mådde så illa och kände tårarna komma, men bet ihop och svarade, men herregud det är ju liksom inget fel på honom. Sen slutade jag att lyssna. Visst har han en diagnos, men det spelar ingen roll för han är ju det finaste jag har..

Jag kryper ner med mitt brustna mammahjärta och många tårar.. Det kommer att hända igen så det är lika bra jag vänjer mig.

semesterbilder

2010-10-26T19:53:00.004+02:00

Då var vi tillbaka, eller rättare sagt vi har varit hemma ett tag nu efter en härlig semester. Fantastiskt mysigt har det varit att komma väg med nära och kära. Fredric har busat med kusinen Hugo och vi andra har fått snuffa lite bebis, den minsta lilla kusinen som är 6 månader gammal. Alla våra små charmtroll har stormtrivts i värmen och badat som tokiga.

2010-09-30T21:52:00.001+02:00

I morgon bär det av till Kreta i två hela veckor. Bagaget är tungt efter de senaste dagarnas besked och jag har en obehaglig känsla i magen som fortsätter upp i hjärtat, som håller på att gå sönder. Jag borde ju veta vid det här laget att livet är orättvist, dumt och konstigt ibland, och det värsta är att jag inte kan påverka det. Jag packar ner lillskrutt och min andra kärlek och sticker iväg. Jag hoppas allt är en dröm och borta tills jag kommer tillbaka.

2010-09-28T21:19:00.001+02:00

Tiden går och skall tydligen läka alla sår, men jag tror inte det är sant. Däremot är jag övertygad om att man lär sig leva med såren. De kommer alltid finnas kvar, men inte så djupa som de en gång var. Att komma in i den vanliga Svensonska vardagen hjälper till. Egentiden jag får är tiden på jobbet. Fredric trivs bra på sin lilla förskola och avdelning Trollet. Passar jättebra för en liten trollunge.

Hösten med sitt mörker är jobbig. Samtidigt som det är ganska enkelt att mysa till den lite och tända lite ljus och krypa upp i soffan under en filt. Jag får det ju att låta så enkelt, men jag är så dålig på det.

Blev idag åter igen påmind om att livet är extremt skört och kan vända på några sekunder.En nära vän har fått en tuff diagnos och mina tankar börjar vandra tillbaka. Skillnaden är att denna gången skall utgången bli en annan!!

Det finaste som finns!

2010-09-18T11:54:00.002+02:00

2010-09-16T07:06:00.000+02:00

När någon får veta att jag har en son med Ds så tycker de synd om mig och frågar om jag har avlastning. Det gör mig ledsen och jag förstår inte. Kanske ändrar det sig om några år eller så för idag känner jag mig som vilken mamma som helst. Min stora pojke går numera på dagis och trivs hur bra som helst. Jag har börjat ett nytt jobb och det känns riktigt bra. J finns vid min sida och betyder mer än någonsin.

Så klart blev vi ledsna när vi fick veta i vecka 25 att vår pojke hade ds. Att det var en pojke var jag helt säker på och på något sätt kände jag att allt inte var som det skulle. Det kan ha varit den pressade situationen runt omkring. Mitt liv i glasbubblan. Idag har jag svårt att förstå och svårt att inse att allt dom varit verkligen hänt och jag har förstått att man som människa klarar av mer än man tror. Det gjorde ont, vansinnigt ont att förlora den som betydde mest, att bli lämnad kvar mot sin vilja. Han kämpade emot men den där djävulen var starkare. Starkare är även jag, men absolut inte tuffare. Tårarna kommer emellanåt och det kommer att vara så. Min lilla pojke är det finaste jag har och han vet när hans mamma är ledsen. Då får jag en blöt puss och ett leende med en halv liten tand:)

2010-08-23T20:11:00.000+02:00

Det sägs att livet är som en berg- och dalbana. Vet inte om jag kan hålla med för då vore det ju jämn ström kan man säga. Vissa vägar är krokigare än andra och min dröm efter den där raka vägen utan skarpa kurvor verkar aldrig bli sann. Den märkliga känslan av att känna sig så otroligt ensam, fast jag egentligen inte är det , vill inte försvinna. Den driver mig till vansinne och får hela mig att bryta ut i en tårartad explosion. De vill inte ta slut och tack och lov kommer de oftast i min ensamhet, men Ibland är de svåra att hålla tillbaka.

Tro det eller ej det finns många positiva saker oxå och jag har lärt mig att försöka fokusera på dem. Jag trivs med mitt nya jobb och Fredric älskar sitt dagis. Två saker som går hand i hand... Nu är det bara resten kvar:)

2010-08-18T07:24:00.001+02:00

Hjälp, välkommen till världen som Zombie!! De senaste snart två veckorna har varit tuffa med extremt lite sömn. Tänder på gång och en ledsen liten kille. Det förtvivlade skriket och de hjälplösa föräldrarna. Jag drömmer mig tillbaka till tiden då han var så liten så liten och han bara knorrade på nätterna när van var hungrig. Numera är han en mycket stor pojke. Han har börjat på dagis och trivs jättebra. Passar utmärkt för en liten busunge som han. Det är full fart mest hela tiden! Jag har precis tillbringat några timmar på mitt nya jobb och kör lite tjuvstart parallellt med inskolningen. Det riktiga allvaret börjar nästa vecka. Massa intryck och mycket nytt. Det kommer att bli bra det här.

På Fredag väntar en barnledig helg med bröllop och annat skoj. Lillen skall tillbringa helgen hos mun bror och hans familj. Skall bli härligt!

2010-07-29T15:58:00.001+02:00

De mörka molnen ligger tätt över den lilla tjeckiska alpbyn, där vi just nu befinner oss. Solen är envis och tvingar igenom några värmande strålar. Fredric har precis somnat i vagnen. Det är bara några dagar kvar innan vi skall bege oss hemåt igen. Via Polen och Auschwitz bär det av hem till Paradis och våra 10 pallar sten till trädgården.

Snart är det dags för vår stora kille att börja på dagis och jag skall börja mitt nya jobb. Inte helt utan ont i magen skall jag erkänna, men allt löser sig säkert till det bästa.

2010-07-29T15:56:00.001+02:00

Vi har tillbringat några härliga dagar i Prag. Fötterna har fått jobba och det känns härligt. Fredric har varit en solstråle mest hela tiden precis som vanligt fast lite mer bortskämd.

Som mamma till världens finaste lilla Ds pojke så tittar man ju lite extra för att se om det möjligen kan finnas ett Ds barn bland de andra så kallade vanliga barnen. Och på färjan mellan Trelleborg och Sassnitz fanns en liten Tysk flicka ungefär 4 år gammal. Mamman log när hon såg Fredric. Nästa lustiga händelse var i en park i Prag. Jag och Fredric stod och väntade på J och en kvinna tittade på Fredric och log. Hon vände sig om och sa något på spanska till sin man och pekade på deras lilla pojke som gick några meter bakom dem. Och då såg jag en liten Ds pojke i 5 års åldern. Hans storasyster passerade os med ett " he's so cute" och fadern oh there's a little one, och så log de. Det var en härlig känsla att se deras glädje, liksom vår glädje. Och glädjen av att det finns fler som oss.

2010-07-08T23:15:00.001+02:00

Ibland så händer det!!
Tiden fortsätter att springa iväg. Måste erkänna att det känns rätt läskigt. Det är ganska exakt 1 månad kvar tills min lilla kille, eller jag menar min stora kille skall börja på dagis och jag skall kort därefter börja på mitt nya jobb. Bitarna faller på plats sakta men säkert och nu saknas bara en liten liten bit. Den som väntar på nått gott:)

Tidsfördriv har vi gott om. Sedan två dagar tillbaka är trädgården i Paradis uppgrävd. Torr jord och grus som flyger runt överallt. Mursten och plattor är beställda. Skall bli riktigt kul detta! Fredric älskar att vara i trädgården. Gräsklipparljud och ljudet av grävmaskiner är ju livet för honom. Ögonen var så stora när grävmaskinen rullade in här. Han blev stum och bara tittade med ett gulligt flin på läpparna.

Min lilla pojke känns stor nu. Han har ett märkligt sätt att krypa på men fort går det. Han liksom sitter på rumpan i skräddarställning och går n med händerna. Alla sätt är ju bra förutom de dåliga.

Dags att krypa till kojs efter dagens fasadtvätt. Skall bli skönt!

2010-07-05T07:02:00.000+02:00

Idag
I kväll gjorde jag det igen. Jag slog numret till himlen och fick svaret: ogiltigt nummer.Försök igen. Jag undrar varför? Varför kommer så mycket tankar tillbaka nu? Vart jag än befinner mig så poppar det upp ett galet minne. Kan kanske bero på att vi gjort så mycket tokiga saker. Tiden läker alla sår sägs det. Såren är inte längre öppna . De gör inte längre ont eller? De är som ärr och ärr brukar inte göra ont. Vi pratar ibland om det som varit. Tidigare har det gjort ont för jag har inte vetat och osäkerheten är det som gjort ont. Kan inte säga att jag inte är osäker längre, men jag borde nog inte vara det. Ibland kan jag undra hur jag skulle reagera om situationen var bakvänd. Hur skulle jag bete mig ? Och ärligt talat så kan jag inte svara på det även om jag gått igenom helvetet och borde veta hur jag borde bete mig. Man lär sig, och mitt hjärta vet. Ingen gör som han och det är jag glad för för han är det bästa jag vet! Mitt i allt kaos och snurriga tankar så får han mig att le. Underbara människa!

2010-06-22T14:28:00.002+02:00

Äntligen har det blivit sommar! och snart semester. Känns ju konstigt med tanke på att jag varit mammaledig i ett och ett halvt år nu. Tiden går fort och lillkillen växer och mamma fascineras av att en sån liten kille kan tala om vad han inte tycker om. Fredric är inte speciellt lik mig till utseendet men jag fick en underbar kommentar av Jonas här om dagen. Du , ni är mer lika än du tror sa han och flinade. Detta var när Fredric var jättearg för att jag inte gjorde som han ville och jag kan inte riktigt förstå vad han menade med det:).

Igår poppade det dåliga samvetet upp igen . jag gick från A6 längs med Rocksjön på vägen hem och sneglade bort över järnvägsspåret och träden. Där bakom ligger kyrkogården och Martins grav. Fick ont i magen vid tanken och kom mig inte för att gå över vägen och titta till blommorna. Jag vill inte tvinga mig själv att gå dit när jag inte riktigt orkar. Dagen då jag kan gå dit utan att ha ont i magen kommer, men kanske inte än på ett tag.

Det närmar sig midsommar och vi skall iväg några dagar till Västervik. Det skall bli trevligt och jag hoppas verkligen att jag kan få bada. Längtar efter att få hoppa i det kalla vattnet och bara vara. Det skall bli härligt. Freddan har fått en badring och en UV dräkt så jag hoppas vi får möjlighet att testa dem.

Annars är allt som vanligt tycker jag. Förra året vid denna tidpunkten var schemat fullspäckat med läkartider och habiliteringsmöten och nu är det tomt. En underbar känsla av att nästan vara en vanlig mamma utan sjukhus och övriga instanser. Den vanliga mamman jag egentligen är till en pojke med det lilla lilla extra och so m dessutom är det finaste som finns.

2010-06-13T23:10:00.003+02:00

Helgen har jag och Freddan tillbringat hos min lilla pappa.Morgonen började väldigt tidigt med en klarvaken liten fjant klockan halv 5. Kan inte säga att jag var lika pigg. Petade i honom lite välling och efter en timme somnade han en stund till för att sedan vakna strax innan sju.

Idag kom min lillebror förbi med sin lilla Rasmus 3 år. Han är nog den sötaste jag sett, vi har det i familjen brukar vi skoja om:), förutom Fredric så klart. Jag hade köpt en liten blomma som jag skulle sätta på mammas grav och Rasmus frågade vad jag skulle med den till. Den skall jag sätta hos farmor sa jag. Då tittar han på mig och säger: farmor är i himlen. Ja det är hon svarade jag. Han har tidigare när han var mindre sagt att han pratat med farmor och att han inte får säga vad hon sa. Ingen hade då berättat för honom att farmor lämnade oss för 9 år sedan. Jag frågade honom om han pratat med farmor det senaste och vad hon sa. Då tittar han på mig och säger sorgset. Famor är i himlen och hon sa att jag inte får komma till henne. Jag blev tårögd och det blev min bror oxå. Allt låter så enkelt. Visst hon är i himlen och vi får inte komma dit, men de kommer ju heller aldrig tillbax till oss. Tyvärr valde mamma själv att komma till himlen och jag har på många vis svårt att förlåta henne gör det. Det är ju nu vi hade behövt henne. Tänk om Fredric haft en mormor? Jag har många gånger funderat på hur livet skulle vara då.

2010-06-12T08:19:00.002+02:00

Jag har hittat numret till himlen, men han vill inte svara. Abonnenten du söker kan inte nås för tillfället säger den. Jag får det att låta som om jag ringer varje dag och det är inte riktigt så. Jag har ringt en gång på över ett år. Jag var ju tvungen att försäkra mig om att det verkligen hade hänt, även om jag visste, men vägrade inse och acceptera. Acceptera kommer jag aldrig att göra. Jag undrar om det är normalt att ha dåligt samvete för att jag inte är påkyrkogården varje dag, som i början. Det var ju jag som ville ha en sten att gå till. Numera är jag där väldigt sällan. Antagligen ett sätt att förtränga och glömma, men istället ger det mig dåligt samvete och många tårar. Jag har en gammal vän som alltid varit en otroligt stark person och som gått igenom en del i sitt liv. Har alltid kallat henne "stålis" för hennes enorma styrka och vet ni vad. Hon tycker jag är en stålis, och det hade jag aldrig trott. Är man mitt uppe i något så är man så upptagen med att ta sig från den ena dagen till den andra att man glömmer allt, allra mest sig själv. Det ständiga obehaget av att vara ensam undrar jag om jag någonsin blir av med. Det handlar nog egentligen inte om ensamheten i sig utan just tiden till att fundera. Sjuka tankar, så sjuka att jag inte nämner de här. Livet är bra märkligt!

2010-06-11T17:22:00.004+02:00

Idag har jag suttit och pysslat lite med bloggen. Jag har fått in en besöksräknare och jag undrar verkligen hur seriös den är eftersom jag redan har över 130 besök på bara några timmar.Jag själv är skyldig till många besök med tanke på ändringarna iofs. Nåväl vi får väl se.

Vad hände med sommaren? Det har nu regnat i flera dagar och det känns inget vidare . Förra veckan i Paradis var fantastisk med Sol och värme, det är så jag vill att det skall vara. Det är där jag vill gömma mig, ja det känns nästan så , när allt bara blir för mycket. Allt är väl tolkningsfråga antar jag , men jag kan inte misstolka allt. Hela jag är fylld av nått otäckt äckligt avskum som invaderat mig. jag är så trött på all skit och allt annat tjafs om saker som inte ens är värda det. Petitesser i det stora hela kan jag tycka och det värsta är att det oftast kommer från människor man trodde var nära, men som plötsligt försvann när jag verkligen behövde dem. Ni fanns inte då och jag behöver er inte nu, det hela är ganska enkelt, men ändå jobbigt.

Min lille prins växer så det knakar. igår var han 70 cm lång och vägde 7985g. Han har verkligen vuxit det sista och utvecklas i rasande takt. Han har ju väldigt mycket att ta igen efter allt som varit. Hans far har sett till att han skulle bli en riktig skitunge och spjuver som han själv var och det skall bli spännande att se hur detta fortsätter. Just nu slåss han och skriker på sin lilla bellino gubbe, som just nu är favoritleksaken.

Idag är egentligen en ganska sorglig dag eftersom mina vänner och Fredrics favoritbarnvakt flyttar från stan tillbaka hemåt. Inte så långt med 15 mil kan man tycka, men nu blir det ju inga mer spontanbesök och promenader mer . Mycket tråkigt. Alla har flyttat härifrån och det känns som om det bara är jag kvar. Ganska märkligt att man kan känna sig så ensam fast man egentligen inte är det. Vi skall ju faktiskt ner på besök nästa helg så det får gå. Här är en bild på Fredric och hans favorit. den talar väl för sig självt.

Jag och Freddan har även hunnit med att luncha med P idag. Och sen tillbringade vi måånga timmar på hennes jobb , och mitt gamla , och störde henne i arbetet. Det var iallafall välbehövligt och trevligt. Tack för det :)

2010-06-02T23:17:00.002+02:00

Det är ganska enkelt att må bra när man omges av människor man tycker om, samtidigt som det lätt kan vända när man inte riktigt har koll på läget. Idag har varit den bästa dagen på väldigt länge. Den började med en lyxig sovmorgon för mig. J gick upp med Fredric och jag fick sova några timmar extra. Att sedan vakna av att solen skiner in genom fönstret gör ju inte det hela sämre.

Freddan och jag åkte på utflykt till Eksjö för att hitta en liten keps.En stolt liten kille satt i vagnen och tittade runt på allt möjligt. Min lilla skruttunge. Sedan åkte vi hem till Paradis och busade och gungade. Det var en mycket trött liten pojke som somnade mitt i vällingen en minut över sju:). Det blir en tidig morgon imorgon.

Det var det

2010-06-01T16:12:00.002+02:00

eller lite mer än så . Jag har precis kommit hem efter att ha slutstädat min stuga. På fredag får den nya ägaren nycklarna och det var inte het utan känslor som jag låste dörren. Jag stängde dörren till det som varit de senaste 10 åren .10 underbara år som tyvärr inte fick fortsätta att vara utan fick ett abrupt slut med en liten lillprins som resultat. Jag tar ett stort raskt steg in i något helt nytt. Jag vet inte om jag är galen , men det känns så rätt. Jag följer mitt hjärta och även Fredrics lilla lilla hjärta för jag vet att han känner precis som jag. det har varit några härliga år i den lilla stugan med de nära vännerna som nästan grannar. Det var sorgligt idag när vi tittade in i den tomma stugan som luktade citronajax. Det såg så kallt ut, så otrevligt. Min lilla stuga som alltid varit hemtrevlig och varm fylld med blommor, liksom mitt hjärta. Just nu är det bara kallt, men jag vet att jag har gjort rätt. Jag hoppas bara att resten av mitt liv blir som jag önskar och framförallt med den som jag önskar leva med . Jag hade inte kunnat drömma om en bättre "låtsaspappa" till Fredric och jag är innerligt tacksam över att han satt där i fåtöljen just den dagen då jag kom in i rummet. Jag visste inte just då, men inte långt därefter. Det är där jag vill vara.

Rösta på min lilla going som omslagspojke :)

2010-05-28T10:00:00.002+02:00

http://www.viforaldrar.se/omslagstavling/?view-id=34880

2010-05-19T22:43:00.003+02:00

När någon hör Paradis så tror de att jag skämtar, men det finns faktiskt en by som heter så. I den lilla byn finns ett litet litet hus. Där sitter jag nu på verandan i mörkret med ett glas vin och ett tänt ljus. Njuter av tystnaden och bara få vara för mig själv en stund. Det är härligt att glömma den elaka klon, jag glömmer den bara här. Det är som en känsla av frihet. Det är här jag vill vara för det är här jag mår bäst. Och inte bara jag utan även min lilla kille. Här finns hans älskade gungställning, och det säger inte lite.

2010-05-18T22:17:00.002+02:00

Den elaka klon finns inom mig, men den känns idag inte så elak som den varit tidigare. Igår var jag på anställningsintervju och ibland så händer det att man kan växa sisådär en halvmeter. Jag har svårt att ta beröm och när någon säger något positivt om mig så tror jag de driver med mig. Så har det alltid varit även om osäkerheten nu känns mycket större än tidigare. Ett personlighetstest visade att jag förändrats mycket det senaste året och givetvis påverkas man av det man går igenom i livets olika stadier. Jag har kommit på fötter igen och försökt börja om på nytt. Ibland känns det som Inget blircsom jag tänkt mig medan andra dagar är fantastiska och jag ler mest hela tiden. Så här kommer det vara fram tills att jag tagit nästa stora steg, det sista avslutet..

Dags att krypa ner. Jag drömmer mig bort till någon som jag tycker så mycket om. Jag ler så fort jag tänker på honom. Han är förutom Fredric det bästa som finns!!

2010-05-16T20:47:00.002+02:00

Är det någon som har telefonnumret till himlen? I så fall vill jag gärna ha det för jag vill ringa dit ibland, bara en liten liten sekund och ställa en liten liten liten fråga. Jag liksom alla andra vet ju väl att det inte finns någon telefon i himlen, men jag önskade det fanns en. Skulle fråga mamma varför hon lämnade oss självvalt när vi behövde henne som mest och jag skulle fråga Martin om han hade det bra. Om han saknade oss iallafall lite. Det är jobbigt just nu och jag har hela tiden känslan att jag inte räcker till. Den elaka klon är tillbaka och kramar och sliter sönder mig inifrån. Hur ska jag få bort den??? Den vill inte försvinna och den gör mig galen!! Den tvingar ut tårarna ur mina tårkanaler och de bokstavligen sprutar ut. De vill inte ta slut och det kanske inte är meningen. Tårarna kan jag leva med men helst av allt vill jag att den elaka klon skall försvinna så jag kan bli mig själv igen och det snart..

Min lilla prins börjar bli en riktigt stor pojke. Han äter som stora pojkar ska, han går på pottan som stora pojkar sa och han busar som stora pojkar ska. Och det senaste: han har börjat gå när vi håller i honom. Jag känner mig som världens stoltaste mamma till världens finaste lilla kille. Det bästa av allt är att den finaste pojken faktiskt är min älskade lilla skitunge:)

2010-05-14T20:54:00.000+02:00

Skulle önska att himlen hade en telefon så jag kunde höra din röst igen, Jag tänkte på dig idag, men det är ju inte något nytt, Jag tänkte på dig igår, och dagarna före det också. Jag tänker på dig i stillhet, Allt som är kvar är minnen och ett kort i en ram, Ditt minne är hos mig för alltid, himlen har dig i sina armar...... Jag har dig i mitt hjärta. ♥

Skyddsängeln på molnet..

2010-05-09T20:09:00.003+02:00

Det finns människor som är övertygade om att de vi nära och kära som vi mist ändå kan komma och besöka oss ibland. Jag har aldrig ens haft en tanke på att detta skulle kunna hända mig förrän idag. Jag, Lena och Fredric var i Stadsparken och gungade idag. Bredvid oss gungade en pappa sin lilla dotter och snart kom mamman med en äldre dotter. Denna flickan hette Vilda och hade Ds. Vi började prata och sen frågade hon vad Fredric hette och plötsligt säger hon: men vänta här lite jag tror du träffat min svärmor! Och svaret var ju givet. Ja det har jag i Helsingborg för ungefär ett halvår sen. Familjen är från Helsingborg och hälsade på vänner här i stan. Men hur stor är sannolikheten att de befinner sig på samma plats som mig just idag. Vi pratde om tecken och de förklarade att iaf pappan varit lika anti som mig i början, men att det var jättebra för barnen. De kunde äntligen kommunicera utan frustration. Till saken hör att jag Lena, bert och Maria diskuterade tecken igår och plötsligt så kom diskussionen igen. Den senaste tiden har märkliga saker inträffat och vem vet det kan ju va jag som håller på att bli tokig , men det är som om Martin stöttar mig i mina beslut och talar om för mig att det jag beslutar är helt rätt. Han kände mig utan och innan och vet ju förståss att jag har ångest och är osäker på mina beslut. Det är något som jag försöker förändra varje dag, men det vill sig inte. Jag förstår inte varför jag hela tiden skall vara så osäker??

Avsluta och börja om?

2010-05-06T21:45:00.002+02:00

Det är så lätt att säga att man förstår, det gör jag ju själv ibland,men att verkligen förstå det någon går igenom är näst intill omöjligt om man inte själv upplevt detsamma. Jag önskar ofta att jag hade någon som sa åt mig när jag skall gråta och när jag skall vara glad, för just nu så reder jag själv inte ut det. Det är mycket tårar, mycket illamående och huvudvärk. Det är mycket känslor i svallning och jag vill inte vars med. De gamla såren slits upp av en klo som hårt hårt snörper åt mitt hjärta, hela mitt inre. Min och Martins älskade lilla stuga ligger ute för försäljning. Det är ångest och det är skuldkänslor som just nu tar upp mina dagar och jag förstår inte varför. Jag åker dit jag går in och springer ut för att jag får så ont i magen. Kan inte vara där för luften kväver mig, speciellt om jag är där ensam.. Visningen är 16 maj och sen hoppas jag att det går snabbt så jag kan avsluta det sista stora som sliter sönder mig.

Jag trivs bäst på landet, där fåglarna kvittrar, där allt är lugnt och skönt. Där vill jag vara med min lillprins och någon som jag tycker vansinnigt mycket om, men jag är så rädd, så rädd att igen förlora den som betyder så mycket för mig. Han som får mitt hjärta att slå ett extra slag. Han som får mig att le bara jag tänker på honom. Där vill jag vara tillsammans med min lillprins, och det för resten av mitt liv. Ni är det bästa som finns!

Det var längesen...

2010-04-30T12:51:00.002+02:00

Det var längesen jag uppdaterade denna sida. En del har hänt och en del har inte hänt. Det är segt just. Energin har försvunnit fullständigt och jag orkar ingenting. Visst måste man tillåta sig såna perioder oxå, men inte så länge och inte jag. Jag som brukar vara full av energi.

Förra fredagen kom jag och Fredric hem från Prag. Vi har haft det bra. Våren i Prag är nog det finaste man kan uppleva. Sitta på borgen och ta sig en kall öl i solskenet. Härligt och välbehövligt. Det isländska vulkanutbrottet ställde dock till det för oss och vi kom inte iväg hem förrän 3 dagar för sent. Hade jag varit ensam hade det inte spelat så stor roll, men med en liten kille som hade 41 graders feber på måndagen och fick penicillin så ville jag bara hem. Flygresan gick bra. Fredric tyckte det var kul att flyga, men det var inte kul att sitta stilla. Det roligaste var att stå i mittgången och titta runt och peta på olika saker. Det händer nya saker hela tiden och det märks verkligen att den andra operationen äntligen lyckades. Igår var vi på ultraljud och kardiologen var mycket nöjd och min lilla kille har gått upp 1 kg på 2 månader vilket inte är alls illa för världens minsta kille.

Jag är en riktig tänkare, en expert på att tänka för mycket så det bara blir pannkaka av allt. I Prag har tankarna snurrat på helvarv i nästan två veckor. Vad håller jag på med ? Känns detta rätt? Vad vill jag? Vad kommer hända? Och faktiskt så har jag kommit fram till något denna gången. Vad håller jag på med? Ja det kan man undra. Jag är kär:) känns detta rätt? Ja, mer än någonsin. Vad vill jag? Jag vill sälja min stuga och jag träffade mäklaren igår så nu rullar det. Vad som kommer att hända återstår att se, men jag mår bra. Det känns som helt rätt beslut och en tung Sten som fallit från mitt hjärta. Jag vet att Martin hade gjort samma sak om situationen varit omvänd. Jag vet att han sitter på sitt moln och tittar ner och ler. Han är lycklig för att vi har det bra, han vet att vi saknar honom så det gör ont ibland. Såren kommer aldrig läka men vi lär oss leva med dem. Det känns mer som sårskorpor än som öppna sår. Vi kan hantera dem på ett helt annat sätt än tidigare. Jag kommer alltid bära med mig honom i mitt hjärta, för det är där han hör hemma

Att vara eller inte vara....

2010-03-23T07:09:00.004+01:00

Det är frågan..
Uppdatering av bloggen går väl sisådär och vad jag gör och vart tiden tar vägen har jag ingen aning om. Min lilla kille har så vansinnigt mycket energi och det är jag tacksam för. Önskar han ibland kunde dela med sig lite till sin gamla mor:).

Äntligen har snön försvunnit och gatorna är mest täckta av grus, men vad gör det. Vi slipper ju isen och äntligen kan vi promenera utan att leka Bambi på hal is. Jag älskar mina promenader och de dagar vädret inte tillåter dem så saknas det något. Det är härligt att få rensa huvudet, även om det inte alltid finns något att rensa, men bara känslan av frihet och musik i mina öron är fantastisk. Snart är det april och påsken närmar sig. Fredric och jag har bokat en resa till Prag i två veckor. Äntligen kommer vi iväg. Vi skulle ha åkt i somras och hade bokat och allt. Veckan innan blev Fredric dålig och vi hamnade på sjukhuset. Det var ju riktig tur att inte åkte någonstans. Och den här gången skall det bli riktigt skönt att komma iväg.

Igår träffade jag en gammal vän som jag inte träffat på ett tag. Det var mycket trevligt och jag kan inte förstå hur 10 km kan kännas så långt bort ibland. Det handlar ju egentligen inte om avståndet utan om tiden. Våra småbajsar tar mycket tid och vad vore vårt liv utan dem.

Fredric gör framsteg varje dag och jag växer en centimeter minst varje gång. Nu börjar jag bli riktigt lång, och jag som var det redan innan..Han vill oftast stå och testar lite hur han kan ställa sina små fötter utan att ramla. Han ser mest ut som en Charlie Chaplin i miniformat med de små fötterna vända utåt. Och tro mig han är den sötaste som finns.

Fredric och morfar

2010-03-07T07:08:00.002+01:00

Den eländiga hostan vill inte ge sig. Känns nästan som om den blivit värre igen. Antar att det bara är att vänta ut den. Lillprinsen vaknar numera ännu tidigare så vi hinner göra mycket på dagarna:). Kylan har kommit tillbaka och det är riktigt kallt. Jag längtar till dagen då asfalten är fri från is och jag äntligen kan gå som en normal människa och inte son bambi på hal is.

Jag blir förvånad när jag får höra att personer inte direkt i min närhet, men ändå personer jag känner, läser min blogg. En del faktiskt helt oväntade. I förra inlägget skrev jag om min stuga och vad jag kände för den. Det känns jobbigt att behöva förklara, för ibland tycker jag att vissa saker är så självklara. Det är väl egentligen som det alltid är: saker som är självklara för mig behöver inte alltid vara så självklara för andra. Det är svårt att förstå känslan när man inte har upplevt den själv. Vi hittade vår lilla oas som skulle få oss att tänka på annat, där vi bara kunde vara och bygga och fixa när vi kände att vi orkade. Vi gjorde om allt och så som det står idag rymmer den så mycket minnen. Minnen som jag bär med mig i mitt hjärta och där trivs de allra bäst. Där skyddar jag dem från allt ont och där kan jag med tiden hantera de bättre. Det tar tid, men jag lär mig och att ha ett ställe som tidigare var vår tillflyktsort och som nu mest känns som något otroligt jobbigt kräver rätt beslut. Just nu är inte rätt tillfälle att göra något jag kommer ångra utan jag ger det tid. Tiden är allt jag har, tror jag för ibland undrar jag. Är fortfarande så rädd att förlora dem som betyder mycket för mig .... Igen..., men jag lovar , jag håller hårt i dem! Rädslan kommernämligen inte att försvinna än på ett tag..

En härlig start på dagen...

2010-03-02T08:56:00.002+01:00

I morse vaknade jag med ett leende och en härlig känsla i magen.Solen skiner och vi skall strax ut på en lång promenad. Jag har verkligen saknat det nu efter alla oväder som varit och meterhöga vallar av snö. Inte så smidigt att ta sig fram utan skoter.

Lillprinsen är som en veckarklocka och det slår aldrig fel. Varje morgon kl 6.39 vaknar han. Ganska exakt vid samma tidpunkt varje dag. Sen är det fullt ös hela dagen fram till kl 19 då han är så trött att han oftast somnar direkt. Det har hänt otroligt mycket de senaste två veckorna och nu vill han stå upp så mycket det bara går. Han står själv om han håller sig i något och ramlar snyggt ner på rumpan när han blir trött. Det här med fötterna och att de kan flyttas för att ta sig framåt kommer väl. Han är väldigt intresserad av allt som händer runtomkring och på promenaderna tittar han sig gärnna runt och pratar lite. Sova är överskattat nu när han är en stor kille, men ibland så går det helt enkelt inte att hålla sig vaken.

Nu när solen tittar fram så känns det nästan som om att våen verkligen är på väg, även om det är svinkallt. Snart är det dags för stugan och jag får ont i magen bara jag tänker på den. Förra året var det meningen att jag och Fredric skulle bott där ute när det blev varmare, men jag tror vi var där kanske 4 gånger på hela förra säsongen.Det är jobbigt att vara där det är så mycket Martin överallt och jag tror inte att jag kommer att klara att vara där i år heller. Har funderat på att sälja den, men kan ju inte sluta att bry mig om vad alla andra skall tycka. Och den stora frågan är faktiskt varför? Beslutet är ju faktiskt mitt och om jag tycker att der känns märkligt att vara där så känns ingen mening med det hela alls. Ibland känns det som att allt snurrar i huvudet och det är väl så att allt ger sig till slut, tid är ju allt jag har och inga beslut skall stressas fram. Visst låter det enkelt när jag säger att beslutet är mitt, men jag är nog mästare på att krångla till allt och i just detta falet göra det mer komplicerat är vad det egentligen är..Jag får se efter denna säsongen....

Dags för en lång promenad i solen, äntligen....

Ett år idag sen det blåste storm

2010-02-28T23:20:00.001+01:00

Du var som en ros,så underbar och fin.
Du var som havet, lika drömmande och full av liv.
Fram till dagen då det kom en bris och tog dig till ditt eget paradis.
Mitt hjärta är kallt, jag miste dig som var mitt allt.

Det här med uppdatering är inte min grej

2010-02-25T21:17:00.002+01:00

Varje kväll den senaste veckan har jag tänkt uppdatera, men det har inte riktigt blivit så. Jag är ju ganska van vid att det inte alltid blir som jag vill. Dagarna flyger iväg och det närmar sig 1:a mars. Jag får ont i magen och mår illa bara jag tänker på det och ofrivilligt går tankarna till samma tidpunkt förra året. Då jag levde i en bubbla. Då jag var schizofren. Ja jag måste ha varit det för jag förstår inte hur jag klarade av det. En liten bebis som tog nästan all min tid och min älskade make som bara blev sämre och sämre och jag kunde inte göra någonting utan bara titta på. Jag lämnade väldigt sällan hans sida och jag glömmer aldrig hans leende varje gång han såg mig. Speciellt kommer jag ihåg en gång. Jag hade precis fått reda på att jag blivit av med jobbet och Martin undrade varför. Ja inte vet jag sa jag. Jag var ju sist in så antagligen därför först ut. Han svarade: det är ju deras förlust, jag vet vad du kan och jag är stolt över dig älskling. Jag skryter gärna om dig. Och så log han. Den sista tiden var fylld av mycket fina ord och mycket känslor. Det var så viktigt att säga det man tänkte för man visste aldrig hur det skulle vara dagen efter. De senaste kvällarna efter att Fredric somnat och innan kvällspersonalen kom så låg jag bredvid Martin och han somnade hos mig. Han sa att han kände sig trygg där för jag lovade honom efter första krampanfallet att så länge jag är med så låter jag inget hända honom. Jag lyckades inte hålla mitt löfte helt. Han slog sig aldrig eller fick aldrig ont, men jag kunde inte stoppa att något tog honom ifrån mig. Han slets ur mitt liv snabbt och smärtsamt.

Det har varit ett tufft år. Vissa dagar tuffare än andra och jag har lärt mig hantera mitt liv iallafall nästan. Jag prioriterar det som är viktigt för att jag och de jag bryr mig om skall må bra. Ibland är det skönt att få höra en del I-landsproblem, för de är faktiskt oxå problem. Tyvärr finns det människor runt omkring som mest tar energi ifrån mig och det blir bara jobbigt. Jag försöker hålla mig undan, men budskapet når inte riktigt fram. Jag har även fått uppleva en känsla jag aldrig trodde jag skulle uppleva igen. Någon får mig att skratta någon får mig att le. Någon gör mig lycklig. Jag har en liten kille och en underbar man i mitt liv. Bara tanken på dem båda får mig att le. Ni vet vad ni betyder för mig.

Dagarna kommer att gå och 1:a mars kommer att komma och även att passera. Det blir tufft, men jag fixar det.... Solen skiner åter igen även om det just nu är jävligt mycket snö:)

Alla hjärtans dag

2010-02-14T08:07:00.002+01:00

Vad gör denna dag så mycket mer speciell än alla andra? Det är en dag som alla andra, fast vi tänker lite extra på dem vi tycker om, de som finns bland oss och de som inte längre finns . Lillprinsen vaknade tidigt i morse eller tidligt. kl 7 kan ju tyckas som rena lyxen och det är det. Han har dragits med en eländig förkylning och hosta de senaste veckorna och har vaknat lite "tidigare". Vi började denna allahjärtansdagsmorgon med lite mys. Det är inte helt lätt att få denna lilla man att försöka och inte snurra och sparka med fötterna ens en liten stund. Det är så mycket spring i kroppen, fast han kan ju så klart inte springa.

Vi klev upp och jag tog på mig Martins morgonrock, som av gammal vana. Den hänger kvar där den alltid hänt och det kan ju tyckas helt knäpp, men så är det. Det spelar ingen roll hur mycket saker som tas bort eller inte tas bort så kommer han alltid att finnas i mitt hjärta, alla minnen som finns går inte att radera. Det börjar närma sig årsdagen och jag tänker åter en tanke på tiden förra året då livet inte såg alls ljust ut. Idag har jag fått erfara att vissa beslut jag tog just efter att Martin gått bort inte var de mest intelligenta, men samtidigt så står jag för det för jag hade ingen att rådfråga och jag var fullständigt förvirrad. Det känns som om förvirringens tid är förbi, eller i allafall nästan. Jag har ju numera någon jag tycker mycket om vid min sida, någon att fråga om det är något , någon att krypa upp hos när jag känner att jag behöver det och det bästa av allt, han är bara min och tycker om mig som jag är. Bara tanken på honom får mig att le och när jag ser honom och Fredric tillsammans så känns livet underbart.

Snart skall vi åka till Paradis. Skall bli härligt att tända en brasa och krypa upp i soffan. Här trivs vi allra bäst.
På vägen stannar vi till på kyrkogården och sätter en ros och tänder ett ljus på Martins grav.

Jag och Fredric önskar alla en mysig alla hjärtans dag!!!

2010-02-10T18:13:00.002+01:00

I Sverige föds varje år 1000 barn med hjärtfel och behovet av gåvor är stort. Du kan här enkelt skänka en liten slant.

I år är målet för hjärt- och lungfonden att samla in 10 miljoner till Gertrud, ett videonätverk som skall knyta samman hel landets barnhjärtmottagningar och göra barnhjärtvården mer jämlik och tillgänglig för barn oavsett var i Sverige de bor. Pengarna skall även räcka till tre doktorandtjnster i barnkardiologi..

TÄNK PÅ ATT VÅR ALLAS LILLPRINS ÄR ETT LITET HJÄRTEBARN!!!!

2010-02-08T22:23:00.002+01:00

Jag känner mig tom och kall. Har precis tittat på Himlen kan vänta, ett år senare, en fantastisk dokumentär. Jag är lite orolig över min reaktion. Det tog lång tid innan tårarna trillade längs med kinderna och de kom inte alls i den mängd jag hade trott. Länge har jag fasat för att se detta program, men nu fick jag tipset av en nära vän och kände att det var dags. På något sätt känns förra året så avlägset. Känns nästan som om det inte har hänt. Självklart förstår jag att Martin är borta, men jag kan på något sätt inte tänka mig tillbaka till tiden som var vid denna tidpunkten förra året och egentligen nästan 3 år innan det. Att vi levde som vi gjorde fast vi egentligen hade allt emot oss.Vi vägrade att ge upp för vi skulle vara starka och vi skulle klara det. Det blev inte som vi hade tänkt alls..... De medverkande i programmet hade en sak gemensamt: de hade en enorm livsglädje, liksom Martin hade. Helena, tjejen som även hon hade en hjärntumör och senare gick bort sa själv att man inte fick ge upp. Hon såg hela tiden framåt och mådde hela tiden bra så det var svårt för alla runt omkring inklusive henne själv att förstå att hon var så sjuk. Det hon berättade var så likt vår egen historia. Historien som slutade tvärt 1:a mars förra året... Jag saknar honom ..

Förra veckan lämnade jag in våra ringar till guldsmeden för att de skulle smältas samman till en ring med ett hjärta på. Hjärtat som jag bar i min vigselring.

Just nu har jag svårt att se vad jag skriver för tårarna rinner ner för mina kinder och det var längesen nu. Det känns skönt att få lätta på trycket men jag hoppas det tar ett tag tills nästa gång. Sorgen och tomheten är inte längre öppna sår, de har blivit ärr och jag har lärt mig leva med dem. Jag kan ännu inte hantera dem fullt ut , men jag gör så gott jag kan. Jag lever i nuet med min lilla lilla familj bestående av de finaste som finns: Fredric och Jonas och alla minnen av Martin, som för alltid kommer att vara en del av vår familj. Tack för att ni förgyller mitt liv!!

En helt vanlig mamma

2010-02-03T14:54:00.004+01:00

Jag är en helt vanlig mamma, till en lite annorlunda pojke. En pojke som fyller mina dagar med massa glädje och kärlek. Det bästa som finns är när han borrar sig in i halsen på mig med händerna på mina kinder och bara skrattar. Han värmer mitt hjärta och lagar det stora hålet i det. Hålet som en gång var fyllt med smärta och tårar. Hålet som blir mindre och mindre för varje dag . Att vara mamma till världens finaste annorlunda lilla pojke är inte alltid så lätt. Varje dag möter vi människor som på grund av okunskap säger konstiga saker. Jag förstår inte vad de är rädda för han är ingen alien. Innan jag fick Fredric så hade jag heller ingen kunskap om DS även om jag hade läst lite. För mig är livet inte mer annorlunda än för någon annan mamma. Det skulle vara sjukhusbesöken och kontakten med habiliteringen, men för mig är detta normalt. Det är så det skall vara tror jag och det är så jag vill att det skall vara för min lilla prins skulle jag inte byta mot något.

Jag får ont i magen när jag tänker tillbaka på tiden då han låg i min mage i vecka 25 när vi fick veta att han hade DS och hjärtfel. Överläkaren på sjukhuset sade till oss att han mest troligt inte skulle överleva graviditeten utan att ens veta vad han hade för hjärtfel. Hela sista delen av graviditeten var en mardröm, men till slut tittade en liten liten kille ut som räddat mitt liv och som skänkte sin pappa mycket glädje de sista månaderna i hans liv.. Din lilla lilla unge , tänk om du förstod hur mycket du betyder för mig. Älskar dig mest av allt!

MIN LILLA PRINS

EN PULKAPOJKE

Rätt eller fel

2010-02-01T16:12:00.001+01:00

Vad är rätt och vad är fel? Ibland önskar jag att det fanns regler för vad som är rätt och vad som är fel. Det finns inga regler och det finns inga måsten. Varje individ hanterar sin sorg, sitt liv och sina bekymmer på enskilt sätt. Inget sätt är bättre än något annat. Det har snart gått ett år ganska exakt om en månad, sedan Martin lämnade oss. Alla berörda har hanterat sin sorg på olika sätt och eftersom det inte finns några regler för hur sorg skall hanteras och bearbetas så har vi alla fått acceptera varandras vägar. Ibland möts vägarna igen efter ett tag, men i vissa fall skiljs de åt fullständigt och man hittar inte tillbaka mer. Jag påstår inte att alla beslut jag tagit har varit rätt, men efter allt pappersarbete utan hjälp i ett krisartat tillstånd så tillåter jag mig att ha gjort fel. Helt ensam stod jag där, tillsammans med Fredric och vi klarade det.

Jag träffade en bekant på stan idag som frågade hur vi hade det och hur Fredric mådde. jag svarade så klart att vi har det bra och att Fredric är pigg och glad, en riktig liten busunge. Då svarar hon. Ja vad skönt du har ju det lite tuffare än andra. Jasså har jag ? tänkte jag , och svarade. Det vet jag väl inte om jag har , menar du bara för att Fredric har down och opererat hjärta? Ja svarade hon och då sa jag: Jag kan inte känna att det är tuffare för mig än någon annan. För mig är detta normalt och Fredric är som vilken annan liten unge som helst. Då blev hon lite generad och bytte samtalsämne. Men vaddå, det är ju så det är. Vi tar dagarna som de kommer och skulle det dyka upp problem så tar vi tag i dem då. Jag har blivit ganska så säker på att det mesta går att lösa om man verkligen vill och jag är envis, vilket jag kan tacka pappa för. Tack pappa för att du är envis och har smittat av dig på mig :)

På busungefronten händer det grejjer. Han är busigare än någonsin. Står gärna i sin gåstol och sparkar sig bakåt. Skrattar mest hela tiden och äter faktiskt ordentligt, även om det är mest välling. det andra kommer väl med tiden. Han har ju som sagt lite att ta igen efter två operationer och jag skådar en gnutta envishet i hans beteende, eller skall jag säga mycket. Han vet redan vad han vill. Min underbara lilla skitunge....

En liten kille

2010-01-30T15:03:00.007+01:00

som alla andra små killar. Det tycker iallafall jag, men när jag tittar i kalendern så inser jag att han är en annorlunda liten kille. Dessa eviga sjukhusbesök och habiliteringsbesök. Ibland känns det som om jag inte gör något annat än och går på kontroller. Jag vet att det är för Fredrics bästa och jag önskar att det var lite struktur på det hela. Han är det finaste jag har , min lilla kille, som faktiskt inte är så liten längre. Han är 13 månader gammal och den som bestämmer i familjen. den senaste veckan så har han börjat stå. Han tycker om när han får stå och hålla sig i något. Då tittar han så nöjt ner på golvet och jag riktigt ser hur stor han känner sig. Han sitter mest i sin lilla lekhörna och plockar med leksakerna. Däremellan hinner han busa lite med sin favorit oxå, eller får väl säga att han har två. Bilderna talar nog för sig själva

Den stora killen skall inom ett halvår börja på dagis. Vi har ställt oss i kö och jag har börjat söka jobb. Har varit på en intervju, vilket inte är så illa eftersom jag än så länge bara sökt 3 jobb:). Annars rullar det på som vanligt. Vissa dagar är som vanligt bättre än andra och det är fortfarande en lång väg kvar att gå. Jag har någon vid min sida som jag tycker mycket om tillsammans är det lättare att ta stegen mot framtiden. Jag längtar till den där speciella dagen, dagen då jag känner att jag är hel igen, dagen då jag lärt mig hantera mina känslor och tankar, men mitt i alltihopa så undrar jag om den dagen någonsin kommer att komma. Jag tänker iallafall inte ge upp!! Ge upp att att längta efter den......

Ingen dag

2010-01-14T18:08:00.007+01:00

är den andra lik och varje dag beblandas jag med olika sorters människor. Jag fortsätter att förvånas över de människor som gärna har synpunkter på hur jag hanterar saker och vad jag tar för beslut. Så klart de måste få säga vad de tycker men då får de vara beredda på att jag oxå tänker ha synpunkter på vissa beslut i deras liv. Det sistnämnda är tyvärr inte så populärt har jag märkt och egentligen så är det hela ganska enkelt. Jag väljer vem och vilka jag vill träffa och umgås med. Det är mitt och ingen annans beslut och valet grundas helt enkelt och slätt på att vissa är så självupptagna och tar så mycket av min energi och den spar jag gärna på och använder till viktigare saker.

Fick idag ett samtal från logopeden på habiliteringen. För några veckor sedan fick jag en inbjudan till en TAKK kurs som skulle starta nu i slutet på januari och jag har medvetet inte tackat ja till den så idag ringde hon och frågade om jag skulle gå. Svaret är faktiskt nej. Det är mitt egna beslut och jag tycker att det känns rätt just nu. Vi har spenderat så mycket tid på sjukhus och det är hela tiden någon kontroll av något slag så jag känner att jag helt enkelt inte har lust. Hon sa att hon förstod efter allt som varit men passade även på att berätta att det faktiskt var många föräldrar som skulle gå. Ja tack det är så trevligt, men ibland känner jag att jag gärna tar kontakt med habiliteringen när jag känner att jag behöver dem och inte ha den ständiga känslan av att vara jagad av pedagoger, kuratorer och allt vad det är. och tro mig, det sista jag behöver är en kurator....

Fick även höra att företaget som jag är uppsagd ifrån fr.o.m mars skall lägga ner. Det var väl inte helt oväntat efter alla turer fram och tillbaka , men givetvis tråkigt för mina gamla kollegor som är kvar. Vi är iallafall överens om att det blir vad man gör det till och det är ganska skönt att slippa ovissheten komma krypande varje dag ..

Fredric har haft en jobbig natt. Han fick en influensaspruta i varje lår i förrgår och har gråtit i omgångar hela natten för han har så ont i sitt lilla lilla lår och feber hade han oxå. Vi har inte kunnat lyfta eller ta i honom utan att han har gråtit. Han somnade nu äntligen så jag hoppas natten blir bättre än igår för i morgon skall vi till morfar och busa med kusinen i helgen :)

Vill även lägga in länken till denna fina sång. Jag blir alldelles varm i hjärtat för jag är en stolt mamma till världens sötaste lilla unge med DS :)
http://www.youtube.com/watch?v=NfuaNhXI1Ao

-12 grader är inget för en glad liten skit :)

Måndag 11 januari

2010-01-11T20:08:00.005+01:00

På båda bilderna är Fredric nyopererad. Helt makalös liten kille det där. Jag är världens stoltaste mamma:)

Ibland kan jag inte låta bli att undra vad jag skall med en blogg till egentligen. Jag inser ganska snart att det är väldigt skönt att kunna skriva av sig emellanåt. Det är inte alltid man hittar rätt person att prata med och det är inte alltid personen i fråga vill prata heller . Livet är som det är och man kan inte få allt. Jag är ju rätt nöjd som det är efter alla omständigheter. Jag har min lilla lilla prins och jag har någon som jag tycker mycket om och som tycker om mig tillbaka. Jag har mina familj och mina vänner. Ja vad saknar jag egentligen. det enda jag kan komma på är ett jobb . Har faktiskt börjat söka lite och det är inte helt lätt. Det finns få jobb och det är en massa sökande på varje tjänst . Det vill till att utmärka sig ordentligt för att jag skall bli sedd överhuvudtaget, för varför just jag bland 500 andra. Nej nu var jag bitter. det löser sig det är jag säker på.

Om några veckor får vi besök av min namne från Arlöv och hennes man och 3 barn . Skall bli riktigt kul och det lär bli fullt ös i vår lilla lägenhet. Mitt lilla lilla monster har börjat gå baklänges i sin gåstol Mycket nöjd är han och skrattar mest hela tiden. Tänk vad en sån liten pojke kan ge kärlek och glädje. Vad skulle jag göra utan honom..

2010-01-10T18:51:00.004+01:00

Tiden går och dagarna försvinner. Ibland undrar jag om jag egentligen gör något överhuvudtaget. En märklig känsla eftersom jag sällan sitter still. Livet med en duracellkanin kan inte vara lätt. Det måste vara ungefär som att leva tillsammans med en soffpotatis, fast precis tvärt om. En nära vän till mig sa för ett tag sedan några sanningens ord: Catrine , Jonas är verkligen bra för dig. Du har blivit mycket lugnare och tryggare. Jag är glad för de kloka orden och det är sant att jag inte flyr lika mycket längre. Min livrädda själ har funnit en trygg famn att gömma sig i och där försvinner det mesta. Jag kommer alltid leva med den ständiga oron att förlora någon jag älskar igen . Det är en ond känsla som inte vill försvinna och det kanske är så som alla säger att tiden läker alla sår. Det har ju ännu inte gått så lång tid och det går u framåt, sakta men säkert. Vår "nya" lilla familj trivs bra tillsammans och det är en härlig känsla. Fredric är världens nöjdaste lilla kille och ler mest hela tiden och jag känner att jag oxå ler, mycket och ofta. Jag är så glad att Jonas var på samma ställe som mig just den där gången hos Lisa och Daniel och det är ganska galet att det blev just vi :). och jag lovar att Fredric oxå är rätt nöjd han oxå....

2010-01-04T22:03:00.000+01:00

Tänk att det aldrig kan bli som jag tänkt, men jag lär mig att leva med det. Det tråkiga är att jag inte längre vågar se fram emot något för det kommer alltid något emellan. Gårdagens kväll på sjukhuset var en pärs. När personalen var här kl 15 och skulle ge Fredric sin dos pwnicillin så gick kanylen sönder. Vi fick åka in till sjukhuset efter att ha emlat där de sagt till oss. Två sköterskor provade varav en jobbar på NEO. Ingen av dem lyckades. Narkosen ringdes in och den tjurigaste sköterskan jag mött kom in med en läkare. Ingen av de lyckades och surkärringen bara gnällde hela tiden. Jag höll mig lugn fram tills att de hade tänkt sticka på 2 ställen samtidigt. Då fräste jag till ordentligt. Givetvis lyckades de inte heller. Nu har Fredric fått flytande penicillin och jag hoppas innerligt att det fungerar. Hör det inte det så får vi åka tillbax till Lund igen och sätta en CVK. En kanyl som sys fast på något sätt.... Och ja vägen till Lund hittar vi ju...

Vinter och sol...

2010-01-03T13:47:00.000+01:00

Då har vi varit hemma en dryg vecka efter operationen. En vecka med blandade känslor. Operationen verkar ha lyckats. Läckaget är igenlappat med en goretexlapp på 2 x2 mm, lillkillen har slutat kräkas och gått upp ca 400 gram. Än vågar jag inte ropa hej, men jag hoppas. De senaste veckorna undrar jag vad jag skulle gjort om jag inte hade J. Han har varit med oss hela tiden i Lund och jag kan inte med ord beskriva hur glad jag är att jag träffat denna man. Tyvärr har jag inte vett nog att inse hur lyckligt lottad jag är. För han är verkligen det bästa som hänt oss det senaste halvåret och så kommer det att förbli.

Fredric dras med ett för högt CRP och en infektion som ingen kan hitta vad den beror på. Nu får han penicillin i dropp 2 ggr Per dag och en timma varje gång. För några dagar sedan sattes ytterligare ett penicillin in för att bredda behandlingsområdet, fast man inte vet vad man behandlar, och ytterligare 3 doser skulle prickas in på dagen. Jag förklarade för personalen att jag inte kan sitta inlåst på ett rum på obestämd tid så de löste 15 och 23 dosen med hemsjukvård. Det känns skönt. Det var jobbigt första gången de dök upp eftersom det är flera av sköterskorna som jobbar åt det palliativa teamet som tog hand om Martin de senaste månaderna. Nu känns det ändå ok efter några gånger. Vi hoppas på att lillbajsen blir pigg snart

PACKAT OCH KLART

2009-12-13T08:50:00.000+01:00

Nu bär det av till Lund. Hoppas verkligen det blir rätt denna gången och min lille skrutt äntligen kan må bra.....

2009-12-11T19:16:00.000+01:00

Fredric och jag har varit på kvällspromenad i den kolsvarta kvällen. Vi tog en tur förbi kyrkogården och tände ett ljus hos Martin. Känslan är densamma varje gång jag går dig. Jag läste på någonstans om en kvinna som förlorat sin man och hon tänkte inte "hänga" på kyrkogården skrev hon. Alla sörjer vi på olika sätt. Det var jag som ville ha en sten att gå till, en plats där jag kan prata med Martin. Kan ju tyckas märkligt men jag berättar mycket för den stenen. Jag får ju aldrig något svar, men det känns ibland som han hör mig och skickar en liten bris från sitt paradis.

Det börjar dra ihop sig. Snart är det söndag och dags för Lund. Jag är fantastiskt glad att jag har J och alla mina vänner som bara finns där. Vissa väljer att åka till Lund och det bara för att jag inte skall vara ensam. Jag känner att jag börjar bli ordentligt nervös för detta ingrepp. Försöker tänka att han inte alls var lika stark som nu förra gången så det MÅSTE gå bra.

Vissa dagar är pest och så kommer det alltid vara och det är ju så även för alla andra, men i det stora hela får jag ändå säga att jag mår bra och jag är just nu en av de lyckligaste människorna på denna jord. Jag har min finaste finaste lilla prins och jag har någon som tycker om mig väldigt mycket. Vad mer kan man önska sig.

2009-12-09T08:41:00.000+01:00

Ibland kan jag bli trött på det mesta och det stadiet har jag uppnått just nu. Operationen närmar sig och det är antagligen därför jag är less på allt. Hoppas på ett slut på detta satans förbannade kräkeriet. I natt har jag säkert barit uppe 5 gånger varav Fredric kräkts två gånger. Det är bara att byta kläder, skura golv och ladda tvättmaskinen. Sova är ju överskattat och jag kan säkert sova ikapp när jag blir gammal eller nått. Sova på dagen är inte heller helt lätt men kanske vore dags att försöka anstränga sig ordentligt att slappna av. Det är ju mitt största problem.Jag är som en duracellkanin som aldrig sitter still. En av mina vänner sa för en tid sen : Catrine , J är väldigt bra för dig för du har lugnat ner dig. Jaha tänkte jag det har jag kanske och att han är bra för mig kan jag hålla med om. Det är skönt med någon som säger vad han tycker och tänker och jag vet att jag inte bara kan lägga mig i soffan och slappna av. Det är otroligt frustrerande emellanåt. Men allt löser sig med tiden så jag hoppas att duracellkaninen i mig kan försvinna och det snart. Tips mottages:)

2009-12-07T10:09:00.000+01:00

Den 5 december kom och passerade med språng och jag märkte det inte ens. Tänker tillbaka till dagen för exakt 1 år och 2 dagar dagar sedan, då Martin fick sin dödsdom. det overkliga inträffade och slet undan marken under våra fötter. Ingen trodde någonsin att det skulle gå så fort som det gjorde. SJälv vet jag inte hur jag bar mig åt. Fredric var planerad till 31/12 och det var inte långt kvar.Jag skulle jobba i några veckor till, men valde att sjukskriva mig och sluta jobba den 5 december för att kunna tillbringa så mycket tid som möjligt med Martin. Idag är jag vansinnigt glad att jag verkligen gjorde det. Det var några dagar därefter som jag envist bestämde att vi skulle ha ett planerat kejsarsnitt på Fredric och det fick kosta vad det kosta ville, bara Martin fick uppleva sin och vår sons födelse. Vi lyckades och 22 december 9,01 föddes vår lilla solstråle. Det finaste som finns...

Nu är det nästan en vecka kvar till Fredrics andra hjärtoperation. Jag hoppas att det kommer att bli på utsatt tid och att inga infektioner sätter käppar i hjulet. Jag har ju fått som jag vill , men det känns ändå obehagligt, klart att det är en stor risk med en sådan operation, men det kommer att gå bra. Bara de gör rätt den här gången.

Strax är det dags att packa ihop lillbajsen till Farmor och jag skall jobba en liten liten timma bara , men det är skönt att komma iväg lite. Kvällen blir lugn...

Samtalet

2009-12-01T22:16:00.001+01:00

Idag kom det, samtalet som jag väntat på. Operationskoordinatorn ringde och meddelade att 15 december så är det dags. Se nu till att hålla honom från infektioner och om det blir en tidigare tid ledig så hör vi av oss. Som vi väntat på detta, men liksom förra gången så kommer obehagskänslorna krypande, och oron. Samtidigt så vet jag hur det går till så på så vis känns det skönt. Talade även med läkaren idag och han tyckte liksom jag att vi skulle stanna hela vårdtiden i Lund och inte som förra gången tillbringa 2 katastrofnätter på sjukhuset i Jönköping. Dags att smälta dagens bravader och krypa till kojs.

Väntan

2009-11-30T08:46:00.000+01:00

Jag vaknar ännu en morgon och ser inte ut genom fönstret för att det är så vansinnigt svart ute och ändå är klockan 8. Det regnar, vilket inte heller är något ovanligt just nu . Fredric äter och kräks numera endast en gång per natt, iallafall de sista nätterna sen medicinen sattes ut och det känns nästan som jag hamnat i himmelen. Igår åt han lite gröt och det har han inte gjort på länge. Hoppas verkligen att det går åt rätt håll nu för det är hemskt att se sitt barn hänga över ett handfat större delen av dagen. Allmäntillståndet är det absolut inget fel på. Fredric busar på som vanligt och ibland undrar jag var han får energin ifrån. Han sprider så mycket glädje denna lilla lilla kille, min kille och det bästa av allt:)

Tog mig en tur till kyrkogården här om dagen och tände ett ljus. Den obehagliga känslan infinner sig nästan redan när jag går ut genom dörren hemma och vet att jag skall dig, men knuten i magen kommer först där borta. Det är lugnt och fridfullt och vansinnigt vackert, kanske inte just nu, men annars bland alla träden. En dag skall jag berätta för Fredric att där sover hans pappa, den bästa pappan av alla som älskade honom över allt annat på jorden.

Snart är klockan 9 och jag väntar på att telefonen skall ringa. Väntar på samtal från operationskoordinatorn i Lund, det kunde tydligen bli vecka 50 och det hoppas jag på. Känns skönt att jag vet hur allt fungerar nu och inte är lika förvirrad och rädd som sist. Rädslan finns där, men jag vet att min lilla kille är tuffare och starkare än han var för ett halvår sen och tillsammans fixar vi det mesta.

2009-11-29T16:59:00.000+01:00

Känner mig trött och trött och åter trött. vansinnigt trött. Det har börjat hända saker i den lilla sjukhusvärlden. Jag har fått ett utbrott och det har gett resultat. Nu får det vara nog! Fredric skall opereras igen och vi väntar nu på datum. Kan bli innan jul och det kan bli över jul. Läckaget i klaffen, som kirurgen sydde i av misstag , under förra operationen har ställt till det och det läcker åt "fel " håll. En liten del av en goretexvägg har lossat oxå, men det hålet är tydligen så litet så det är ingen fara. Äntligen har jag fått min vilja igenom och det inte helt utan problem. Fredrics kräkningar har blivit lite bättre. Jag har tjatat i månader och åter månader, han kräks och går inte upp i vikt. Alla inblandade ser det ju men ingen gör nått. Och nu äntligen togs LANOXINET bort.Bara lukten av medicinen gör att jag förstår hur stark den är och kräkningarna har redan börjat avta. Hoppas verkligen att de försvinner helt för det vore min dröm just nu. Känns som om jag och J inte gör annat än att torkar spyor och tvättar. Får väl se det positivt iaf, vi hjälps ju åt. Jag är så glad att han finns.

Idag fick jag och Fredric en resväska från Prag. Den kom med linjebussen som passerar förbi varje vecka. Massa julklapar och mysiga saker från min lilla moster. Massa leksaker till Fredric och lite små söta barnteermed fruktsmak som skall vara bra för hans lilla mage.. Nu skall jag ta min lilla badpojke och bada en sväng :)

Ännu en dag i November

2009-11-23T19:18:00.000+01:00

Suck, det verkar inte bara vara jag som är trött på detta väder och mörker. Känns som tårarna mest sprutar hela tiden för jag orkar inte. Det blir nog bättre förhoppningsvis och det snart. Helgen har vi tillbringat med 2 besök på barnakuten. Fredric hade urinvägsinfektion och fick penicillin insatt. Han började andas konstigt så vi åkte in på fredagen, och fick åka hem igen för det var ingen fara. Han syresatte sig på 98 % så lugnet var ett faktum. Han kräks och kräks och kräks som vanligt och jag måste säga att både jag och J är rätt trötta på det nu. Stackars liten som bor vid handfatet och tvättmaskinen som går het. Önskar att han kunde få i sig ett mål välling utan att kräkas . Det tär på mitt psyke när man är jagad av gram. På onsdag skall vi till kardiologen på besök igen och nu får de verkligen reda ut detta!

Så här glad är man på barnakuten när man får gunga lite

Denna veckan är J ledig så då blir det mycket bus med lillbajs. Måste fånga leendet på kort oxå när han flinar så fint åt J. Helt underbart.. Och det bästa av allt. Det gör mig glad i höstmörkret.

November november

2009-11-19T21:21:00.000+01:00

November är för mig en otrolig tuff månad. Det har det alltid varit. Tycker inte om det mörka, gråtrista och blöta vädret och jag är inte ensam om det heller. Idag började vi dagen med en promenad i det underbara regnet med Maria. Fredric myste som vanligt in sig i sin lilla vagn och sov en liten sväng. Jag och Maria passade på att ta en kopp kaffe på Mc Donalds på A6. Där jobbar nämligen en Fredrik som är 27 år tror jag och har Downs syndrom. Han hade lite gympa när vi kom dit och det var nog inte ett enda ansikte i lokalen som inte log åt denna underbara solstråle. Han lös upp mörkret för en stund. Sedan var det dags för läkarbesök på habiliteringen och äntligen lyssnar någon på mig. Fredric har inte gått upp i vikt sedan augusti. Han är en liten liten kille på 64 cm oc 5535g, men en riktig kämpe precis som sin pappa och galet envis efter sin mamma. Han är snabbandad och hjärtat slår fort han kräks. Lund säger att det inte är så farligt Jönköping klassar det som grav hjärtsvikt. Mitt hjärta stannade nästan när mobilen ringde halv åtta och en läkare ringde och frågade om han kommit till Fredrics mamma. Ja visst hade han det. Det visade sig att han har urinvägsinfektion och skall få penicillin. Jag har i flera månader påpekat att det luktar illa när han kissar och det har ju varit infektionen, men man har skyllt på att det är medicinerna och att han får i sig för lite vätska. Jag har inga fler kommentarer om detta för jag orkar inte mer. Orkar inte tjata nu krafterna är slut och jag hoppas de lyssnat denna gång och tar tag i saken. Fredric är min solstråle och lilla prins. Både han och J förgyller mina dagar, mycket.

En "vanlig" helgdag

2009-11-15T19:49:00.000+01:00

Dagen började inte speciellt fantastiskt. Liten kräktes 4 gånger stackaren och fick inte i sig någon mat alls. Jag blir mer och mer irriterad eftersom sjukhuset inte hört av sig än och jag har ringt 2 gånger och även blandat in habiliterinspersonalen och de är minst sagt lika upprörda som mig. Någon måste ju ta tag i detta kräkeri och reda ut det. Ett halvår har Fredric kräkts och inte gått upp ett gram, men ingen har reagerat, vilket jag retar mig på. Ändå har jag påpekat detta så länge. Svaret blir ju att han har down och downbarn kräks oftare. Det är egentligen ganska märkligt att bara för att man har en diagnos så skall allt gömmas bakom den. Han har faktiskt fortfarande hål i sitt hjärta på grund av att man gjort ett misstag under operationen. Förstår inte varför man inte kan åtgärda detta på något sätt så att Fredric äntligen kan få må bra.

Idag har vi varit på hockey. Fredrics första hockeymatch och han gillade det. Ser man de två nedan så kan man kanske förtså hur trevligt det var:)

En liten artikel

2009-11-14T15:02:00.000+01:00

Då så har artikeln i hemmets journal publicerats. Den var väldigt fin samtidigt som det var tufft att läsa även för mig. Flera av mina gamla klasskamrater har fått tag i den och läst och det är ganska skönt för det blir jobbigt att berätta varje gång man stöter på nån som jag känner. Det är vansinnigt jobbigt när någon man inte sett på länge frågar hur jag mår. Jo det är ju bra, men.... och det är så det kommer att vara. När reportern var här så kändes det bara skönt att få berätta hela historien och få allt ur sig. Det var en tung sten som föll från mitt hjärta. Samtidigt som det var svårt att beskriva Martin för någon som inte träffat honom. Vi som kände honom förstår nog vad jag menar . En varmare och mer kärleksfull människa finns inte. Tycker vansinnigt mycket om J , men det är inte lätt för honom att försöka "laga" mitt brustna hjärta, även om han gör så gott han kan så undrar jag om det någonsin kommer att bli helt igen. Jag ger det tid, mycket tid och jag har all tid i världen, men ibland så vill jag ge upp. Som en dag som denna. det är grått och tråkigt ute och det ösregnar. Tårarna bakom mina ögonlock vill ut men jag släpper inte ut dem . Känner att jag måste och kommer att behöva göra det snart. Det går inte lagra och lagra utan att jag till slut exploderar. Jag önskar att hålet inom mig kunde lagas med Karlssons klister. Det vore så smidigt och skulle ta bort all smärta. För det gör ont, vansinnigt ont och just idag mer ont än någonsin....

You took my heart....

2009-11-04T20:02:00.000+01:00

Deceived me right from the start

You showed me dreams

I wished they'd turn in to real

You broke a promise

And made me realise

It was all just a lie

En härlig sång med en fantastisk text. Jag lyssnar ofta på den Angels med Within Temptation. Den har en lugnande effekt samtidigt som jag tycker den är så vacker .

En onsdag , en dag som alla andra fast jag har fått vansinnigt mycket gjort. Fredric har varit hos farmor och farfar några timmar och sen var de här på kvällsmat. Ett trevligt avslut på denna dag. Funderar på om jag skall packa lite nu när Fredric sover. Det brukar vara lättare då och jag glömmer inte lika mycket saker. I morgon är det dags att utmana min mörkrädsla igen. Vi skall till Paradis och det lilla huset på landet innan vi åker till Malmö på Fredag. På landet blir det mörkt, och jag menar kolsvart, men jag är inte rädd. Iallafall inte nu längre.

Sitter och tittar på fiskarna i akvariet, Martins akvarium De fina färgerna och det rofyllda kluckandet. Idag har de fått nytt vatten och jag har lagt i rötter och koraller så det numera ser riktigt fint ut. Fredric brukar stå i sin gåstol och titta på fiskarna, ibland pratar han med dem. Det är härligt att se att han är nyfiken på omgivningen och vill lära sig nya saker. Min lille sötnos, han som nu sover så gott :)

Funderingar

2009-11-03T16:44:00.000+01:00

Det är ganska märkligt att funderingar kan dyka upp när det känns som om livet börjar ordna upp sig och jag verkligen mår bra. Det är speciellt två tankar som snurrar oavbrutet i mitt huvud. Båda har med Martins sjukdom att göra och ständigt förföljer de mig. Den första är dokumentet till försäkringskassan som jag såg när vi precis fick veta att han var sjuk. Det stod palliativ cytostatika behandling, idag vet jag mer än väl vad palliativ betyder, i livets slutskede. Slog då upp palliativ minns jag och fick fram något i stil med livsförlängande eller något liknande, men mitt inne i allt det nya insåg jag inte vad det bar som höll på att hända. Och ingen sa ju något även om de förmodligen visste redan då. Nästa tanke är de få gånger vi har åkt iväg och vår resa hamnat mitt under veckan då Martins behandling pågick så har han alltid frågat om det gick att skjuta på den några dagar. Sista gången jag var med minns jag svaret och jag hör det än idag. I detta fallet spelar det ingen roll. DE VISSTE, ALLA VISSTE, men inte jag. Jag fattade ju inte . Jag trodde ju att han skulle bli frisk. Han var ju inte sjuk, han såg ju inte sjuk ut. Idag kan jag känna att jag nog är tacksam för att ingen sa hur illa ställt det egentligen var, för då tror jag inte vi hade klarat av att leva som vi gjorde de 3,5 åren under sjukdomens intrång i vårt liv. Det sliter i hela mitt hjärta när jag tänker på det och jag kände att jag äntligen behövde få det ur mig, ur min hjärna ur min kropp och våga se framåt. Jag t ar just nu stora steg, stora steg fram åt det som jag vill mest av allt just nu. Det är att få vara lycklig....

Svininfluensavaccin

2009-11-02T19:10:00.000+01:00

Idag har vi varit och vaccinerat oss, alla tre på inrådan av Fredrics hjärtläkare. Det var med olika känslor vi gick dit eftersom ingen har kunnat svara på våra frågor så var det upp till mig att avgöra om jag och J skulle vaccinera oss. Vi gick därifrån med var sitt bamseplåster, precis likadant som det som Fredric fick. Sköterskan passade även på att kalla J för pappa, så lite tokigt blev det allt. Ingen av oss kommenterade det för hon kan ju omöjligt veta hela vår historia och jag kommer inte berätta den varje gång, för det orkar jag inte. och skulle knappt hjälpa någon heller. De som vet, vet och de som inte vet, vet inte. Det är så enkelt, inte känslomässigt men rent tekniskt sett.

Fredric och jag började dagen med att titta på en sulky som vi inte alls tyckte om när vi såg den i verkligheten, dessutom så försvann mitt lilla barn i den så han knappt syntes. Den lilla lilla killen som verkligen är busigast i denna stad just nu. Han tjattrar oavbrutet och flinar så han kiknar av skratt ibland. Han är snabb att ta sig fram på golvet. Han rullar och har lärt sig hur han skall göra det i raketfart utan att slå i huvudet. Han sitter på sin lilla matta och plockar bland sina leksaker. Han kan sitta där i timmar och jg kan bara titta på honom och känna att jag är världens stoltaste mamma till världens underbaraste lilla unge.... Han är det bästa som finns!!

November

2009-11-01T20:29:00.000+01:00

Det har snart gått 2 månader sedan HAN kom in i vårt liv. Två härliga månader som känns så mycket längre än den korta tid som det faktiskt är, egentligen. Det är inte helt lätt att acceptera fullt ut att man faktiskt har någon vid sin sida som finns där, som bryr sig om mig och Fredric och som verkligen vill vara med oss. Jag som redan från början är van vid att klara av allt själv har haft väldiga problem och har faktiskt fortfarande att släppa in J ordentligt i mitt liv. Dum formulering eftersom han redan finns här, men att hjälpa mig menar jag, för jag är ju inte van vid att det jag inte gör blir gjort ändå. Att mata Fredric på natten, att byta blöja, att låta mig få sova emellanåt att bara vara så fantastisk som jag verkligen tycker att han är. Förra torsdagen så opererade jag mitt ben , äntligen och det gick bra. Hur ofta skulle en kille man träffat för en kort tid sedan ställa upp som barnvakt en hel dag? Bara att se de båda tillsammans gör mig varm i hjärtat.

Allahelgonna helgen har passerat och jag och Fredric har tänt ljus hos Martin och även lagt dit en krans som ser ut som ett hjärta med en stor ros på. Det ser väldigt fint ut där nu, om man kan säga så om en grav, men det skall vara fint för det finaste jag hade en gång. Han som gav mig det bästa och underbaraste jag har. VÅR FREDRIC!

Den 9 november har vi fått tid kl 08,00 i Lund för ny kontroll av det lilla hjärtat. Denna gången skall undersökningen ske under narkos och de går in genom strupen för att kunna se var läckaget egentligen är. Jag hoppas verkligen att vi snart får besked om vad som kommer att hända härnäst. det börjar bli riktigt jobbigt att vänta och vänta och vänta.

Efter dagens bravader och en middag hos J:s mamma med bror och familj så är det dags för mig att krypa upp med en bok i fåtöljen vid akvariet och mysa lite för mig själv.

Då så ....

2009-10-27T20:39:00.000+01:00

Då var jag här igen efter flera veckors uppehåll. Måste nästan säga att jag saknat att skriva. Mina små egna minuter framför datorn när lillfjant somnat. Fredric växer sakta sakta men utvecklas i en rask takt nu känns det som. Han sitter själv och plockar bland sina leksaker. han vill väldigt gärna vara i centrum hela tiden och är nog en väldigt väldigt bortskämd liten pojke just nu. Han får så mycket kärlek så det finns inte. Annars känns allt faktiskt fantastiskt bra just nu och jag hoppas verkligen att det håller i sig.

I går ringde jag till BUS i Lund för att fråga om de somnat eller vad de höll på med. Vi har nu väntat på en tid för ett nytt ultraljud, vet inte vad det heter , men de söver ner Fredric och går in via halsen iaf. Oj men hoppsan då så var vi ju bortglömda tills jag ringde , fast hon sa att vi inte var det . I journalen stod det att vi skulle komma på återbesök innan oktobers slut frågan är bara när jag skulle få veta vilken dag det blir. När hon frågade om vi kunde komma i morgon så flög jag i taket. Ingen framförhållning överhuvudtaget och ingen information alls. Det går ju inte planera nått.... Eftersom vi skall till Malmö nästa helg så tänkte jag att de kanske kunde fixa en tid på torsdag eller fredag eller eventuellt måndagen efter så vi slapp att åka ner igen. Torsdagen var det bara två läkare i tjänst och ingen av dem kunde göra kontrollen fredagar gick aldrig och måndagen hade hon inte kollat; när hon senare ringde upp så sa hon att det troligtvis blir måndag så det är nog bäst det.

på torsdag är det dags för min egna operation .Inget avancerat utan äntligen skall åderbrocken på mitt onda ben bort. Fredric kommer att vara hos sin favorit så det känns tryggt. Det är nämligen min favorit oxå :)

BLOGGA ELLER INTE BLOGGA DET ÄR FRÅGAN????

2009-10-16T19:12:00.000+02:00

Senaste veckan har jag träffat flera i min närhet som undrat varför jag inte uppdaterat bloggen på länge. Och svaret är väl egentligen att jag inte har hunnit med det. Det känns som om det är många som läser den, men väldigt få som lämnar synpunkter och kommentarer på det jag skriver och det tycker jag är synd.

Idag har jag och Fredric vänt upp och ner på hela lägenheten och slängt ut lite gamla möbler och köpt nya som vi byggt ihop. Freddan har mest stått och flinat i sin gåstol och har hjälpt till genom att bara le. Nu är första gången jag sitter ner idag kan jag säga . Håkan och Carro är på ingång från Stockholm . Vi skall ner till Helsingborg i morgon och mysa lite med Erik oxå. Det är min födelsedagspresent och vad mer kan man önska sig än en liten tur med sina bästa vänner :). Har lite till att pyssla med innan de kommer så det blev ett kort inlägg..

2009-10-04T22:45:00.001+02:00

Då var vi tillbaka efter en härlig helg i storm och rusk i Mölle med Fredrics farmor och farfar. I morse blåste det kulig och ösregnade. Härligt att sitta inomhus framför en brasa och bara mysa med ett helt hus fullt av härliga människor som bara är. Där man kan vara sig själv och inte dölja något. Vill man inte prata eller inte vara så kan man krypa undan i sin lilla vrå och det är helt ok. Jag , duracellkaninen, har faktiskt suttit still i helgen och läst ut en bok på 280 sidor. Mycket imponerande med tanke på att jag har väldigt svårt att sitta still i vanliga fall. På väg hem i bilen så pratade vi om sorg. det var en diskussion som uppkommit vid en tidigare sammankomst. Sorg är något otroligt tungt och alla sörjer vi olika. Det betyder inte att man inte tycker om varandra utan man får helt enkelt respektera varje persons sätt att sörja på. Någon sörjer med ständiga tårar, någon i tysthet och någon med skrik och gap. Inget är rätt och inget är fel. det finns inga mallar för hur man skall hantera sin sorg och det finns inga mallar för hur man skall gå vidare med sitt liv heller eller hur snart. Sårbar kommer jag alltid att vara vad som än händer och inte är det så konstigt efter allt som hänt . Varje persons upplevelser formar oss och vi blir till den vi är. Ibland kan jag känna mig otroligt gammal när jag pratar med någon om vissa saker. Har inget direkt exempel just nu, men med tanke på att jag ser saker ur ett annat perspektiv efter allt som hänt så kan jag ibland undra om det verkligen är jag som sagt det jag precis sa. Sorgen i mitt hjärta kommer alltid finnas och allt eftersom lär jag mig att leva med den. De stunder jag tycker är otroligt jobbiga är när hela Martins familj är samlad. Bröder med fruar och barn. Jag vill inte , inte än....Det måste få ta tid.....det kommer att ta tid, för det blir så uppenbart att han verkligen fattas och saknas. Saknaden är enorm emellanåt och gör vansinnigt ont...

2009-09-30T19:12:00.001+02:00

Då var det kanske dags igen . Jag har verkligen slarvat senaste tiden och även fått höra detta från flera håll. Ibland känns det som om jag inte har så mycket att svamla om samtidigt som hela jag brinner inuti och vill berätta. Det kommer jag att göra och det nu.

För lite mer än en månad sen så tog mitt och Fredrics liv en liten kullerbytta och bara blev fullständigt galet. Det var när vi träffade J. Helt oväntat så fanns han plötsligt bara där, i en fåtölj i samma rum som oss. Inte hade jag i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig att detta skulle hända just mig, men det hände. KÄnslan i magen är härlig, små små fjärilar flyger runt och leendet på läpparna finns där hela tiden. Bara tanken på honom gör mig glad och det bästa av allt, han finns där för mig och Fredric. Fredric älskar att busa med J och jag delar gärna med mig.Det är väldigt skönt att ha någon som förstår, någon som vet hela vår bakgrund och framförallt någon som inte ställer några som helst krav utan bara finns där. En härlig människa.

Fredric utvecklas med stormsteg. Han ligger inte längre kvar där jag lägger honom utan rullar iväg och ibland långt. Han pratar på och sjunger emellanåt, han försöker krypa. Krypandet är det inte s stor framgång med men jag märker att han har fått mammas temprament, och det sa Martin redan när Fredric var nyfödd och jag är benägen att hålla med..Han blir riktigt arg när han inte kommer framåt..

2009-09-14T19:46:00.000+02:00

Då var det dags för en ny vecka igen . Fredric har kräkts mycket de sista veckorna och när jag frågat på sjukhuset så säger de bara att barn med down kräks oftare än "vanliga" barn. Dumma svar får dumma kommentarer och givetvis skall jag försvara mig och min lilla prins genom att svara att han fick faktiskt inte down förra veckan utan han föddes med det och dessutom har han aldrig kräkts innan. Annars mår han inte dåligt på något sätt utan han sprattlar och pratar och ler hela dagarna. Vi försöker nu ersätta så mycket välling vi kan med pureer och gröt. Idag var än så länge första kräkfria dagen på länge, hittills, men vem vet vad som händer. Vi håller tummarna att det går bra.

Det var längesen jag och Fredric mådde som vi gör nu, fantastiskt bra. Det är verkligen vår tur nu och vi njuter till fullo. Vi har båda fallit för samma person och vår kärlek är besvarad, en härlig känsla. Det är dags för nya små upptåg. Solen skiner verkligen varje dag just nu :)

8 september 2009

2009-09-08T21:14:00.000+02:00

Idag skulle vi firat 3 årig bröllopsdag, men det blev inte riktigt som vi tänkt. Det blir inte alltid så har jag lärt mig det senaste halvåret. En tuff resa som inte gjort mig mindre gråhårig utan snarare tvärtom. Tiden läker alla sår sägs det , men jag tror inte riktigt på det. Däremot så vet jag att sorgen alltid finns inom en, men att man lär sig att leva med den. Det är så det fungerar. Även om tiden går så blir inte mindre, för de kommer alltid att finnas och lika stora som från början. Dagen är snart över och det är skönt för det har varit en jobbig dag....

Idag har vi varit en tur i Eksjö igen. Ute på en lång promenad och sen när vi skulle handla på vägen hem så stod jag utanför affären och gosade med Fredric medan J var inne och handlade. Det parkerade en kvinna i en liten liten bil och hon satt länge och tittade på oss. En obehaglig känsla fick jag i maggropen.Vem är hon och vad vill hon göra med mitt barn? Hon steg utr bilen , hämtade en vagn och kom fram till oss. Hon tyckte det såg så mysigt ut och undrade om det var första barnet och sen säger hon plötsligt: Nämen har du lite down? En sån spontan och klockren fråga så jag svarade bara: Ja en liten släng :) och då svarade hon : Ja det måste va en liten släng det... Haha så gulligt. Samtidigt kom en husbil och körde in i sidan på en volvo så hela bilen flyttade sig. Mycket action på en gång på en parkering utanför en affär i Eksjö...

2009-09-07T21:48:00.000+02:00

Jag har ett ständigt leende på mina läppar och det pirrar i min mage. Trodde aldrig jag skulle känna så här igen, men det har verkligen hänt . Har hittat mitt paradis i Paradis som den lilla byn så lustigt nog heter. Där bor någon som har fått mig att skratta igen genom att bara vara så omtänksam och snäll som bara han kan vara. När jag som minst anade det så fanns han där. Det känns så härligt och nästan overkligt. Jag vet att Martin skulle unna mig den lycka och glädje som jag känner nu. Han visste hur mycket jag älskade honom och hur mycket jag var beredd att ge upp för att han skulle ha det bra. Livet går vidare och Martin kommer alltid finnas i mitt hjärta. Korten på honom kommer alltid att finnas, för evigt smycket runt min hals kommer alltid att hänga där och Martins vigselring sitter på min högra hand. Så kommer det att vara tills jag är redo på riktigt..

Ett paradis för alla

2009-09-03T20:49:00.000+02:00

Ibland är livet märkligt. Det är tufft och jobbigt samtidigt som det kan vara så underbart. Varje dag träffar man nya människor och tar märkliga beslut, vissa lite mer krångliga än andra och vissa med fler konsekvenser än andra. besluten grundar sig på mitt egna välmående. i bland måste jag tänka på mig själv, vilket inte alltid är helt lätt. Jag är så mån om alla människor i min närhet så jag ofta glömmer mig själv. det känns så naturligt på något vis, men det måste bli ändring på det. Lillprinsen och jag måste bygga upp vår grund så att den är stadig innan vi släpper in någon annan i vår närhet.Han är det finaste som finns. Min älskling har funnit sitt paradis uppe i himlen, där han inte har ont längre och jag vet att det finns ett paradis för mig här på jorden oxå och jag ska hitta det. Tillsammans med lillprinsen skall vi ta oss dit . Vi ska må bra.. Att jag är stark får jag höra ofta, men det fastnar inte på något sätt. Vad är det som gör mig starkare än andra? min envishet, min enorma kärlek till min och Martins underbara prins?

Jag har mina underbara vänner vid min sida och det är helt tokigt vilka galenskaper vi kan hitta på. I helgen har vi varit i Eksjö på Statsfesten. Det var verkligen längesen jag hade så roligt. Mycket skratt och härlig musik, bland annat NOICE Forever. Grym konsert och gav energi för ett bra tag framöver. Träffade lite nya människor som jag hoppas att jag får träffa igen, kanske inte alla men någon av dem. Vem vet :)

Min söte lille prins

Ville prins nummer två :)

På söndagen kom H och C förbi. Lägenheten är nu såld och det bär av för dem till Stockholm. Alla grejjerna fick inte plats i deras bil så det blev en spontantripp för oss till storstan. Fantastiskt mysigt i några dagar. Saknaden efter dem är redan stor, och storstaden lär vi besöka framöver och det ofta. ser redan fram mot vår resa i oktober....

25 augusti besök på BUS i lund

2009-08-27T09:40:00.000+02:00

Två virriga mammor vaknar kl 5 på morgonen, medan lillprinsarna sover gott. Packar ihop och väcker våra små och ner i bilen. Det är märkligt att man kan vara så pigg så tidigt på morgonen. Ett sällsynt fall kanske men det gick bra. På vägen ringer telefonen och det är från Kardiologen. De har ändrat tiden igen. Röntgen halv 1 istället för halv elva och ultraljud halv 2. Bättre att få det i den ordningen för då får vi ju svar på röntgen vid ultraljudet. Väl framme på plats parkerade vi i parkeringshuset och sen bar det av med lastad barnvagn och två små trollungar.

Våra små pojkar klarade dagen fantastiskt bra. Hjärt- och lungröntgen visade inte längre på förstorat hjärta, alltså har medicinen hjälpt. Ultraljudet visade att det var en aorta insufficiens som det så fint heter, Det är ett läckge i den lilla klaffen , där de av misstag satt ett stygn, plus att en av goretex väggarna verkar ha släppt och det finns ett hål på 1,8 mm där oxå. Fredrics fall kommer att tas upp på kardiologkonferensen om ca 3 veckor och sedan får vi veta vad som skall hända. Om det blir en operation till eller om det finns andra sätt att få den lille att må bra. Det som är gynnsammast för honom. Eftersom Fredric kräkts så mycket det senase så passade jag på att fråga om det kunde ha med hjärtat att göra. Läkaren svarade då att downbarn kräks mer än vanliga barn, vilket säkert är sant vad vet jag , men varför skulle han börja kräkas niu när han aldrig gjort det innan. Down fick han ju liksom inte förra veckan....

Vi passad på att ta svängen om Gekås på vägen hem. Perfekt tyckte vi att de hade öppet till 20. Vi var där strax innan sju och tog barnen i var sin sele och gick snabbt in. Lite kläder til ungarna och andra små leksaker so far so good:). L ville titta på en sulky och när vi stod där så hände det! En sån kaskadspya rakt i uringningen. Kändes som 2 deciliter som bara rann nedanför min mage och överallt . Välling och katrinplommon. Mums.... Det var bara att torka och le. Vi klarade det fint och gick ut till bilen med sulky och allt. På vägen hem var det dags för n spyvända till och detta i framsätet i bilstolen. Tur att jag hade med en liten väska med ombyten ifall vi blivit tvungna att stanna i Lund. Fredrics ombyten gick åt denna dag. tror jag bytte kläder 5 ggr. Vi var hemma i Eksjö kl 23 och sen fick jag inte åka längre. Vi stannade över natten och åkte hem tidigt på morgonen eftersom jag inte fått med Fredrics mediciner. Tackar L att hon följde med. Uppskattade det verkligen och det blev mer en galen roadtrip än ett sjukhusbesök....

2009-08-23T20:27:00.000+02:00

Jag tror att jag håller på att bli knäpp.. Eller är jag redan det ? Känner att jag har svårt att hålla ihop allt just nu och oroar mig för Fredric och hans lilla hjärta. Det käns som om han inte vill äta ordentligt, men annars är han ju pigg så det borde ju inte vara nått fel. Var och vägde honom här om dagen bara för min egna skull. Han hade inte gått ner i vikt i allafall men inte gått upp speciellt många gram heller . Önskar bara att han kunde få sitt lilla hjärta lagat så att jag äntligen kan få ro i mitt inre. Är som en tidsinställd bomb som detonerar och tårarna bara sprutar. Känner mig ensammast i världen fast jag inte är det på något sätt. Känner mig bara trött och energilös.

En gammal kollega sa till mig härom dagen att jag knappast är den enda ensamstående mamman i Sverige och det är sant. Han nämnde inget om att vara ensamstående mamma till ett annorlunda barn så han antog väl att allt är som vanligt, och det är det ju , iallafall för mig. Jag vet ju inte hur det borde vara, så för mig är detta normalt.

I morgon kommer Lisa och Lilla Ville. de stannar tills på tisdag och följer med oss till Lund. Känns så skönt att ha någon nära som förstår och vet vad det handlar om.

2009-08-20T07:18:00.000+02:00

Då har det gått ytterligare några dagar och jag har blivit ett år äldre.. Jag som knappt firat någon födelsedag de senaste åren fick en fantastisk födelsedagskväll med mina vänner och svärfar.. Fick ett samtal från en släkting. Jag ville först inte svara, men gjorde det sen ändå för att inte verka för otrevlig. Jag fick ett grattis och sen så frågade han hur jag mådde innan han snabbt bytte ämne för att prata om sig själv och sin familj och även passa på att gnälla på min pappa, som han alltid gör. Åh han ser så sjuk ut och han klarar inte det och inte det. Det handlade om min mammas grav bl.a och farmor och farfars grav. Jag och pappa har tagit hand om dessa gravar i alla år , men sista året så har vi inte varit där lika ofta och det fanns inga blommor på faror och farfars grav just när de passerade staden. och på mammas grav där fanns u heller inga blommor, vilket var märkligt efter som jag veckan innan planterat jättefina blommor. När någon ringer och bara gnäller utan att det är befogat blir jag riktigt arg och svarade. Pappa mår bra och det är inget fel på honom, vi blir alla äldre och angående graven så får du ursäkta att jag varit gravid och att min man hållit på att dö, jag har prioriterat det jag tyckte var viktigt, vilket jag inte tycker är konstig på något sätt och på mammas grav satt det blommor förra veckan. Det blev tyst i luren och sen plötsligt sa han, då har nog fåglarna tagit dem. Så nu när jag var i Falköping köpte jag blommor och skulle plantera och mycket riktigt så satt det ju redan blommor när jag kom dit. Förstår inte varför vissa inte kan skaffa sig ett eget liv och bara försvinna...

För övrigt är inte livet så hemskt som det kan låta. Vi har fått tid i Lund nästa vecka för hjärt- och lung röntgen samt 3D ultraljud. Jag hoppas att vi äntligen kan få ett svar på vad som är tänkt framöver. Det är nämligen ganska påfrestande att gå runt som på nålar och ständigt vara orolig så fort Fredric inte äter som han skall eller kräks eller gråter.

Han kämpar på min lilla prins. Det händer nya saker varje dag och numera så vill han mest sitta och vill stå på sina små små ben. Han har även åkt kundvagn för första gången. Jätteduktig var han tills jag råkade titta bort en sekund och han välte. Lilla killen, men det gick bra. Han har även passat på att mysa lite med morfar nu i några dagar ...

2009-08-14T14:47:00.000+02:00

Det har nu gått exakt 5 månader 13 dagar 4 timmar 30 minuter sedan min älskling tog sitt sista andetag. Dagen då han inte orkade kämpa längre. Dagarna går timmarna passerar i rasande fart. Jag hinner verkligen inte med. Jag stannar inte upp en sekund, jag vågar inte, jag är så rädd, rädd för att min hjärna skal börja snurra och alla tankarna invadera mitt liv. Ibland förstår jag inte hur jag kommit hit, där jag är idag. Hur orkar jag och framför allt hur orkar jag le. Fredric håller mig uppe och får mig att le varje morgon. Denna underbara lilla varelse som är min och Martins fantastiska lilla prins. Han får mig att orka kämpa och jag tänker kämpa vidare, g vidare med vårt liv. Alla fina minnen bär jag med mig i mitt hjärta och där kommer de alltid finnas.

Idag fick vi spontanbesök av Fredrics farfar. Mycket trevligt. Önskar bara att det kanske var lite oftare, men det kanske kommer med tiden. Vad vi än pratade om så dök alltid nått minne av Martin upp och vi hade båda tårar i ögonen. Tycker det är så skönt att kunna prata om Martin , även om han inte finns med oss fysiskt så är han med oss. Tyvärr så tycker inte alla i familjen att det är så självklart att prata om honom och situationen blir bara jobbig. Det får jag acceptera för alla har vi olika sätt att hantera sorgen. Att prata om Martin är mitt sätt att gå vidare, mitt sätt att hantera sorgen och de som inte vill vara med behöver helt enkelt inte. Det är faktiskt deras val.

Här är han , världens sötaste lilla prins!! och det bästa av allt. Han är ju min :)

2009-08-12T08:17:00.001+02:00

Snart är det mitten av augusti och sommaren är över. Jag undrar emellanåt vart tiden tar vägen och vad jag egentligen gör hela dagarna. Det jag vet är att jag inte sitter still. Vi har varit en del i stugan nu när vädret varit så fint.

Lillprinsen gör framsteg varje dag. Även om han inte sitter helt själv ännu så vill han och han är envis och kämpar. När han ligger på mage så har han börjat sparka ifrån med benen och blir galen om han inte kommer framåt. Den som kämpar vinner i längden tror jag allt

Vi har även hunnit med något besök på stranden och att mysa med farmor och farfar.

SOl, Sol, sol

2009-08-08T09:21:00.000+02:00

Svågern och svägerskan har åkt hem. Solen har tittat fram och det är så underbart att vara ute i den lilla stugan. Lillprinsen trivs som fisken i vattnet när han får ligga på en filt i skuggan utan blöja medan jag pysslar lite, för jag kan ju inte sitta still.

I går så kom en äldre tant på kolonin fram och skulle prata. Hon är känd som jobbig och har en gång erbjudit Martin 50 kronor om han klippte hennes gräsmatta. När han sa att han inte fick anstränga sig så sa hon att hon hade en knapp som startade hennes gräsklippare. Charmig kvinna.. Jag har inte sett er här på länge (Älskar den frasen verkligen, har ju inte haft nått annat att stå i) så jag svarade att jag haft lite annat att göra och det inte är lätt att bli lämnad ensam så oväntat. Nej jag vet svarade hon, min man dog för 24 år sen, då blev jag irriterad och svarade, men du hade ju inget litet barn då kanske. Nej jag hade två stora. Då fick du säkert lite hjälp sa jag och givetvis svarade hon nej. Då orkade jag inte lyssna på gnället längre utan sa snällt att nu skall vi åka hem och bada. Tur att han fick träffa sin lilla son. Han är ju så söt sa hon och sen åkte jag...

Det känns bra, bättre än på länge ÄNTLIGEN

2009-08-02T21:39:00.000+02:00

I lördags var det gemensam städdag i vår lilla koloniförening. Det var väldigt mycket folk om man jämför med hur många som brukar komma. En av de små tanterna satt och höll lite koll på Fredric när han sov i vagnen, så att jag kunde köra lite skottkärror med sten:) Härligt att kunna komma några meter från barnvagnen ibland. På eftermiddagen åkte vi till Eksjö och hälsade på. det blev en riktig tjejkväll med vin och skitsnack och en dålig film därtill. Alltid lika härligt att bara kunna vara och fnittra en stund. När klockan nästan var 2 så ramlade mannen i huset in genom dörren, det blev en lååång natt med skratt.

Kvällen har vi spenderat hos Svärmor och svärfar. Det började med ett besök på kyrkogården eftersom Några vänner med sina barn och en del släktingar var förbi på besök och ville sätta några blommor hos Martin. Vi satt sedan ute och grillade i den härliga värmen. Tror att det märktes ganska väl att jag inte alls tyckte det var så trevligt utan mest jobbigt. Satt helt tyst i änden på bordet och kände mig allmänt otrevlig. Fredric märkte allt av mitt humör och var lite gnällig så vi gick hem tidigt. Det var en fruktansvärd känsla som bara högg i hjärtat. det var alltid så självklart att Martin var med vid såna här tillfällen. Satt mittemot mig och bara log. Nu var det bara tomt och svart , en ödslig tomhet och ett stort hål i mitt hjärta. Jag hade så svårt att hålla tillbaka tårarna, men lyckades faktiskt fram till att vi gick därifrån. Då sprutade tårarna och vägrade ta slut- Det måste ha sett rätt knäppt ut när jag gick där med barnvagnen genom stan och tårarna rann. Skickade ett sms till svärfar och bad om ursäkt , men att jag inte klarade av att vara kvar för det gjorde så ont. Han hade redan förstått det ... Vissa människor kan läsa mig utan och innan och ur man än försöker ibland så är det omöjligt att dölja sina känslor.

Stanna inte upp och känn efter, det är nog mitt motto. Min lillebror var här i går och bara sa hej en snabbis. Han undrade om jag inte snart funderade på att vara hemma lite för omväxlings skull. Inte har jag funderat på att jag flänger så mycket, att det hela tiden händer något för det känns ju mest att jag inte hinner med det jag vill göra. Kanske borde stanna upp h fundera på varför jag är så trött, så vansinnigt trött....

Fredagsmyzz

2009-07-31T11:48:00.000+02:00

Nu är vi tillbax igen efter att ha varit iväg en liten tripp. Underbara dagar med mycket skratt hos min älsklings morbror med familj. En liten stuga på en klippa med utsikt över havet. Kan det bli bättre. Knappast! Vi hann även med en liten utflykt till Nordens Ark, lillprinsen passade på att sova igenom de 4 timmarna hos djuren. Lillprinsen älskar att åka bil, men knäpper numera händerna vad det nu kan bero på? Kör hans mamma som en biltjuv? Kanske och mitt på RV 40 så kommer en riktig kaskadspa och hela lillprinsen och bilsätet är helt kladdigt. Bilar överallt och ute ösregnar det och åskar. Bara att bita ihop och kliva ut i det blöta och städa barn och bil innan vi äntligen kan åka hem. Då sitter han där i sina nya kläder och bara flinar. Min lilla skitapa...

Lillebror ringde precis och frågade om jag var hemma i kväll. Han var i Mantorp på en dag på strippen. Minns jag inte helt fel så var han där med Martin förra året och så roligt de hade. I år ser allt helt annorlunda ut. Mycket har förändrats på så kort tid. Jag hinner inte med och det svenska sommarvädret med åska och regn gör ju inte det hela bättre direkt. Det känns svårt att hålla humöret uppe när det hela tiden är grått och tråkigt utanför fönstret. Gräset i stugan måste snart vara meter högt, för det går ju inte klippa när det hela tiden ösregnar. I morgon är det städdag uppe i stugan. Alla de små stugägarna hjälps åt att fixa till lite gemensamma utrymmet och pyssla lite. Enligt väderprognosen skall det tydligen bli bra väder i morgon så vi hoppas på det.

Snart bär det av ut i ösregnet. Skall äta lunch med H innan han sticker norrut. Det känns så tråkigt, är ju van vid att ha dem nära. Det får bli en tripp till storstaden snart och hälsa på de små liven. Tänkte även passa på att sy lite nu när vädret är så dåligt. Fixa till lillprinsens rum lite extra nu, känns riktigt mysigt i rusket. Och i kväll blir det Fredagsmyzz med lillprinsen. Mysigt värre :)

Plötsligt händer det......

2009-07-28T11:58:00.000+02:00

och solen tittar fram. Det känns som att det håller på att vända. NÄr någon frågar hur jag mår brukar jag svara : vissa dagar skiner solen andra dagar regnar det, och ibland åskar det ...

Fokus ligger nu mest på lillprins blåöga som ä min ögonsten och alltid kommer att vara mannen i mitt liv, liksom sin pappa. Det händer nya saker varje dag. Han är mer vaken och pratar, även om det är obegripligt, nästan hela tiden. Han käkar lite gurka och majs och tycker om att vara i centrum. En riktig liten busunge är vad han är, precis som hans pappa sa att han skulle bli. Just för att han skulle se till att hans mamma skulle ha något att göra:).

Idag skall vi åka iväg några dagar på en liten utflykt Det känns skönt och någon kan tycka att jag flyr. Må så vara för att någon som gör mig glad kommer bara att vara min vän. Det känns skönt, iallafall för mig.

Snart dags att packa in lillprinsen i bilen och så skall han få vara en stund hos farmor och farfar innan vi skall åka. Där trivs han bra.

Svart eller Vitt

2009-07-26T23:59:00.000+02:00

Idag kom vi hem efter en helg i metropolen storstan Falköping. Vi har varit och hälsat på min lilla pappa. det var en mysig liten tripp och solen tittade fram aningen mer än jag trott. Regnet kom däremot i galna mängder när vi åkte hem och vi hann precis in genom dörren när det började åska. Jag är verkligen livrädd för åska så jag tyckte inte det var speciellt trevligt när åskan dundrade och blixtrade som bara den. Fredric sov som vanligt gott och jag passade på att läsa en bok under tiden innan det var dags för grillning hos svärmor och svärfar. Min svåger och hans familj är här på besök och det var med en blandad känsla som jag till slut gick dit. Samtidigt som det var trevligt att träffa dem allihop igen så gjorde det så ont för det var ju så uppenbart att det saknades någon bland oss. Det var som om Martin var med oss hela tiden även om han inte syntes och jag hade mer än något annat önskat mig att han skulle dyka upp i dörrposten med sitt leende så att jag äntligen skulle kunna krama om honom och skälla på honom att han försvann utan att säga till. Han skulle aldrig försvinna utan att säga till min älskling , han skulle aldrig lämna mig här om han inte hade varit tvungen. Nu var det något som tvingade honom bort, något orättvist och fruktansvärt elakt som tog honom ifrån mig. Allt jag hade, allt jag älskade över allt annat på hela jorden och alltid kommer att göra.

Vänner kommer och vänner går. Visst är det märkligt mitt uppe i allt. En del vänner som jag inte haft kontakt med på väldigt länge dyker upp, medans en långlivad vän försvunnit ur mitt liv. Hon valde att prioritera sin man , samma man som för ett antal månader sedan valde att skälla ut mig och skicka mig till kallare breddgrader. Martins bästa vän..... och även en av mina. Ibland förstår jag inte hur vi är funtade som människor, hur vi tänker och hur vi beter oss i olika situationer. Och den absolut värsta frasen jag vet är: Är det så du vill ha det så??? Varför skall allt hela tiden vändas mot mig? Jag fick höra av en vän att jag analyserade för mycket och gör man det så är det väldigt lätt att vända på allt som sägs. Så dags att sluta analysera och börja leva eller inte....

Borde nog sova nu , men det känns inte som om det kommer att bli en bra natt. Kan inte slappna av och kan inte sova, men jag skulle definitivt behöva det kan jag säga. Det känns svart och det är svart ute. jag känner att jag vill krypa ner under täcket, dra ner persiennerna och stänga in mig i rummet och aldrig mer komma ut. Bara få vara och inte vara, bara få gråta och skrika så jag får ur mig allt det hemska... Jag håller nämligen på att sprängas inombords

Lillprinsen är det finaste jag vet!!

Update

2009-07-23T14:17:00.000+02:00

Jag är verkligen dålig på det här med bloggande. Kanske hade mer behov av att skriva av mig innan eller så räcker helt enkelt inte tiden till. Egentligen kan man ju undra vad jag gör hela tiden. Ja alltid är det något.

Idag har vi varit på banken och avslutat Martins konton nu när bouppteckningen äntligen är klar. Hade fullständigt glömt bort den när den damp ner i brevlådan. Ganska skönt att allt pappersarbete nu är färdigt, om jag inte glömt nått så klart, men det tror jag inte.

Lillprinsen har blivit världens gladaste lilla fis. Han skrattar och jollrar om vartannat. Jag hoppas verkligen att medicinen kan stärka hans lilla skadade hjärta så att allt äntligen kan bli bra. Han har blivit så stor min lilla prins, han sitter nästan själv och snurrar utan problem från rygg till magläge.

Regnet smattrar mot backen och fönstren och det är mörkt och tråkigt ute. Jag är egentligen inte förvånad eftersom det sett ut så här de senaste veckorna. Har nu länge tänkt att börja med albumet på Fredric och hans pappa, men problemet är ju att jag inte får skrivaren att funka med Macen:). Ingen verkar kunna få det att fungera så jag får fundera ut en annan lösning.

I morgon bär det av till Falköping och hälsa på pappa och lillebror med familj. Skall nog hinna med en och annan utflykt oxå.